137 bigått den kontroversiella frågan. Appelius ansåg sig dock kunna hänvisa till starka strömningar inom gruppen, vilka avvisade den belgisk-franska varianten, som inte medgav övervakning av den dömde. Om moralisk förbättring kunde nås utan straff, borde den villkorliga eftergiften ske i former, sommotsvarade det tyska rättsmedvetandet. Appelius avsåg här närmast en villkorlig nåd i förening med skyddsövervakning. Ett annat alternativ till de korta frihetsstraffen var prygel. Inomden internationella kriminalistföreningens krets förekom envetna krav på införandet av slag med spö eller käpp som självständig påföljd också för straffmyndiga. Diskussionen komplicerades sannolikt av den tilltagande teoretiska oklarheten mellan uppfostran och straff somutmärkte många inlägg. För att undvika låsningar fördes den laddade frågan helt åt sidan i många straffrättsliga förslag. Aschrott nämnde överhuvud taget inte prygelstraff bland åtgärderna för unga lagöverträdare. I den tyska landsgruppen hade majoriteten avvisat prygel somstraffmedel, men enigheten var inte total. Appelius rekommenderade prygel som ett oumbärligt medel för uppfostran. Spöstraff måste därför utan betänkande ingå bland straff- och uppfostringsanstalternas disciplinåtgärder. Uppfostran var en inre angelägenhet för familjen eller anstalten och piskan kunde medverka till att kväsa degenererade {entartete) känslor och stödja uppfostraren, när han hindrades av uppstudsighet.’^' Rakt motsatt hållning intog en annan medlemav kommissionen, geheimrådet Krohne, viken energiskt arbetade på att avskaffa prygeln även som disciplinåtgärd inom anstalterna. Vilka ståndpunkter intog Liszt? 129 130 6.3.6. Franz von Liszt och denförnuftiga, humana rättsstaten Vi har tidigare angivit Liszts två grundfordringar på kriminalpolitiken som klassifikation av lagöverträdarna på naturvetenskapligt exakt basis och vakthållning kring rättssäkerhetens principer. Både i Der Zweckgeäanke im Strafrecht (Marburgprogrammet, 1882) och Kriminalpolitische Aufgahen (1889—92) vände sig Liszt emot, vad han beskrev som, den klassiska skolans metafysiska straffmätning med en ändamålslös inriktning på hrottet. I stället efterlyste han naturvetenskapliga, exakta metoder, somskulle kunna differentiera kategorier av brottslingar. På så sätt skulle man nå de för samhällsskyddet mest ändamålsenliga sanktionerna. Spekulativaprinciper borde ersättas med empiriskt grundade kunskaper omkausala samband mellan orsaker till och åtgärder mot brottsligt beteende. Kriminalpolitiska beslut utlovades på så sätt få en ny och vetenskaplig legitimitet och straffet bli en empiriskt säker nödvändighet. Appelius 1892 s. 107-108, 172-176, 191-193. Miehe 1968 s.l8. Appelius 1892 s. 105. '3' Appelius 1892 s. 106. 132 Wirén 1908 s. 56. 130
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=