135 för straffmyndiga, skulle domaren pröva omdet fanns behov av särskild sträng tukt eller inte. Var svaret nej, skulle den unge dömas till straff enligt en mildrad skala. Omdomaren däremot ansåg att tuktbehov förelåg, skulle den unge förpassas till förbättringsanstalt mellan ett och sex år. Omdomaren, efter ännu en prövning, däremot fann att den unge lagöverträdaren, som tidigare befunnits dels mognare än ett barn, dels i behov av särskild tukt, dessutom var alldeles särskilt fördärvad (»so sittlich verdorben, dass er in eine Besserungsanstalt fvir jugendliche nicht aufgenommen werden kann»), skulle han i stället placeras i förvaringsanstalt mellan tre och femton år. För ungdomar som gjort sig skyldiga till grova brott gällde nämligenprincipen ommalitia supplet aetatem(ondskan överstiger åldern) och sådana »halvvuxna slynglar» måste oskadliggöras för lång tid.'*^ Den straffbara gärningen tillmättes tydligen viss betydelse för kategorisering av gärningsmän som förbättringsbara eller oförbätterliga, för prognosen om framtiden, bedömningen av behovet, för val och omfattning av påföljd. Stoos uttalade också att uppfostran skulle tidsbestämmas på förhand och spegla gärningsmannens »Verschulden». Åtgärden skulle på så vis få en blandad — »gemischten» — karaktär, delvis straff, delvis omvårdnad.'2° Utan smussel fick vedergällningen plats bredvid förbättringen och båda ambitionerna kunde löpa i ett och samma spår, vilket utmanade anhängare till de »klassiska» principerna för straffmätning.’2i 1890-talets tyskspråkiga kriminalistdebatt uppmärksammades även i nordiska juristkretsar.'22Johan Thyrén hävdade sedermera att straff och vård kunde kombineras, att uppfostringsanstalter skulle få en på samma gång förbättrande, individuellt avskräckande och allmänpreventiv karaktär. Den patriarkala inställningen framgår också av Thyréns tal om att påföljden tvångsuppfostran skulle betraktas på samma gång som en välgärning somen åtgärd med straffkaraktär.*^^ I linje med Listzs tankar låg också Stoos’ förslag omoskadliggörande av vissa kategorier vuxna förbrytare. Liderliga eller arbetsskygga förbrytare skulle kunna sättas i arbetshus mellan 1 och 3 år. Dessutomskulle oförbätterliga förbrytare kunna placeras i förvaring mellan 10 och 20 år med möjlighet till villkorlig frigivningvart femte år. Här sattes tre villkor upp. Den dömde skulle ha genomgått upprepade tukthusstraff, återfallit inomfemår från det senaste och domstolen vara övertygad omatt ordinära straff inte kunde avhålla från ytterligare återfall. Omde tre villkoren var uppfyllda, skulle domstolen bestämma ett straff för att sedan överlämna frågan omförvaring eller inte till en särskild administrativ myndighet, där juristerna var i minoritet. Omsynpunkter för och emot förslaget, se Roth 1991 s. 27 fn. 109. Gerichtssaal LV (1898) s. 223-224. Thurneysen 1893 och framför allt Zucker 1897. '22 TfR 1897 s. 510. '2'* Thyrén 1910 (Principerna Vol. I) s. 136, 142, 144, 147. 119 120
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=