134 stater. Liszt för sin del avvisade den till en början mycket bestämt: »Nein! die Verbindung von Strafe und Erziehung ist ein Opfer, das dem Gespenste der vergeltenden Gerchtigkeit gebracht wird». Några år senare krävde han, kanske av taktiska skäl, att förbindelsen mellan straff och uppfostran uttryckligen borde medges i den tyska i strafflagen. För straffmyndiga mellan 14 och 18 år, somansågs vara utan behov av uppfostran, föreslog landsgruppen åtgärder som i huvudsak överensstämde med gällande rätt, nämligen dels särskilda ungdomsstraff som varning, skoltukt, uppfostran, dels traditionellasomböter, häkte (Haft) och fängelse i högst 15 år. Uteslutna var dödsstraff, tukthus, fästning, ärans förlust, polisövervakning. Domaren skulle ha stort spelrumi det individuella fallet.*Avsnittet var en uttalad kompromiss, där känsliga frågor somvillkorligdom, prygel och tidsobestämda frihetsstraff medvetet hade skjutits åt sidan. Den tyska landsgruppens förslag speglar kriminaliströrelsens allmänna kritik mot korta frihetsstraff och strävan till längre eller intensivare anstaltsvistelser, inte minst vad gällde ungdomar. Symptomatiskt var kravet på att ungdomlig ålder inte - som i den då gällande rätten — skulle utgöra en allmänt förmildrande omständighet för straffmätningen. Man avvisade bestämt att skulden i »klassisk» mening skulle få avgöra straffmåttet, eftersom straffmåttet då måste minskas för unga. Vedergällningen måste underordna sig förbättringen.**^ Liszt, somville se frågan mer praktiskt, påpekade att överallt där det fanns sakkunnig ledning ställdes uppfostringstanken i centrum för frihetsstraffen. Omvänt skulleuppfostringsanstalter för unga förbrytare kräva en allvarligtukt av internerna. Skillnaden mellan frihetsstraff och uppfostran för unga lagöverträdare var mer en fråga om namn än innehåll. Det väsentliga i landsgruppens förslag var, enligt Liszt, i stället att straff på högst några månader överallt skulle ersättas med årslånga vistelser, där mottagligheten för och behovet av förbättring sammanträffade.**® Han hade sannolikt rätt i att det nya och viktiga var möjligheten till långvarig kontroll och uppfostran av unga lagöverträdare, medan frågan omtermer och teoretisk grund hade sekundär betydelse. Stoos’ modell, som också strävade mot längre anstaltstider, var invecklad. För lagöverträdare mellan 14 och 18 år, vilka befunnits sedligt mogna och därAufs. 1 s. 440 och Aufs. 2 s. 350-352. Liszt betonar på det rande moment. Av hänsyn till kraven på att straffet skulle sett sig tvingad att stödja ett tvåspårigt system (straff plus skyddsåtgärder) för vuxna trädare. Simson 1949 s. 308-320. Schmidt 1983 s. 380—381. Appelius 1892 s. 110. Aufs. 1 s. 447. Appelius 1892 s. 96-104. Aufs 2 s. 353 (»das gesetzliche Mindestmass der Freiheitsstrafe, wenigstens den Jugendlichen gegeniiber, ganz wesentlich erhöht wird.») Mitteilungen 1891 s. 328-329. Aschrott 1892 s. 30. Appelius 1892 s. 108, 227. ' ■* Aufs. 1 s. 442. Se även Aufs. 2 s. 352; »Es muss weiter das Schwergewicht auf die Ausbildung des Verurteilten fiir das ehrliche Leben in der Freiheit gelegt werden». senare stället straffets uppfostvara en renodlad vedergällning hade han lagöver-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=