131 uppfostran till rättsmedvetande.’^^ Ekonomisk improduktivitet borde därför innebära även rättslig ansvarslöshet. Men även villkoren inomproduktionen hade förändrats. Utvecklingen hade nämligen lett till att allt färre ynglingar sattes i lära, som innebar effektiv och uppfostrande husbondekontroll. Enligt Liszt medförde det att barnet släppte sina band med familjen i en ålder, när karaktären inte var färdig. Samtidigt kunde han med beklagande konstatera att bara 43 av 100 lärlingar var i husbondens kost och logi, av vilka de flesta egentligen stod utanför hushållet. Detta fördärv av barn somjust slutat skolan var en huvudorsak till den ökande kriminaliteten. Bara decennier tidigare, konstaterade Liszt nostalgiskt, hade ungdomarna befunnit sig i ett stadigt lärlingsförhållande och ordnade familjeförhållanden.’^^ Liszt vacklade här mellan längtansfulla tillbakablickar och hoppfull framtidstro, mellan undergångsstämningar och tro på utvecklingen.^^ Resonemangets kärna var samma som för de vanvårdade barnen. Samtiden präglades av förändring och det moderna produktionsssystemet var i sig otillräckligt för att reproducera de normer och beteenden somkrävdes för att upprätthålla samma system. I detta tomrummåste staten gripa in med nya former för uppfostran, bland annat genom social- och straffrättsliga lagändringar. Ungdomar som inte skötte sig skulle föras från straffrätt till socialrätt, från kortvariga frihetsstraff till långvarig anstaltsuppfostran. Som redan framhållits ansåg Liszt den viktigaste socialpolitiska uppgiften vara att kunna omhänderta vanvårdade barn, även omföräldrarna inte kunde klandras. 1°° Med samma engagemang hävdade han att den viktigaste uppgiften för kommande strafflagstiftning var att slopa insiktsrekvisitet. Detta franska arv utgjorde den svagaste punkten i gällande rätt. Fokuseringen på förståndsmässig utveckling, på insikt avseende det enskilda brottet, tvingade domaren att bortse från flera avgörande moment: den tilltalades bakgrund, egenart, sedliga anlag eller utveckling, om avskräckning eller förbättring, straff eller tvångsuppfostran utlovade störst framgång. Domaren satt i ett pinsamt tvångsläge. Även omhan vore övertygad omatt en årslång anstaltsuppfostran skulle göra den unge lagöverträdaren till en användbar medborgare, måste han döma till ett kortvarigt frihetsstraff somvarken avskräckte eller förbättrade, bara förhärdade och fördärvade.Man märker här hur Liszt tenderade till att förlägga tyngdpunkten från en bedömning av vad som hänt till vad som kommer att Stoos, somdessutomrefererar till Berner, Geriehtsaal LV(1898) s. 220. Se dock Hagströmer 1901-1905 s. 152-153. Aufs. 2 s. 345. Den bemedlade sekelskiftesmannens ambivalens inför samhällsutvecklingen diskuteras hos Broberg 1988 s. 15 och Frykman - Löfgren 1987 s. 74—76, 89, 91, 130. Se även Strömholm 1990 s. 134. •00 Aufs. 2 s. 246-247. >01 Aufs. 1 s. 437-438.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=