130 svenska reglering. Denna principiellt problematiska dualism får emellertid mindre praktisk betydelse i samma mån somförslagen tenderar att ersätta eller på olika sätt komplettera straffet med uppfostran även i de viktiga årsklasserna ovanför gränsen för straffbarhet - och givetvis större betydelse, i takt med att strafftanken renodlas. I den franskinfluerade modell som i huvudsak låg till grund för 1800-talets europeiska straffrätt beträffande ungdomsbrottslingar var den tilltalades insikt {discernement, Einsicht, etc.) förutsättning för att han över huvud taget skulle kunna straffas. Omvänt var brist på förståndsmässig mognad — sans discemement — förutsättning för att en ung lagöverträdare skulle omfattas av offentliga uppfostringsåtgärder. Rekvisitet kritiserades som vi sett av den svenska ligapojkskommittén och var mycket omstritt även bland de tyska kriminalisterna. Inte minst stack den ojämna tillämpningen i ögonen: medan domstolarna i Köln år 1900 frikände 86 av 100 anklagade på grund av bristande insikt, frikändes samma år bara 7 av 100 i Braunschweig.Det förekomatt domaren frågade pojkar somanklagats för stöld efter det sjunde budet och dömde till straff, om de kände till innehållet, vilket kritiserades med motiveringen att religiös skolning inte var tillräckligt för att åstadkomma social och straffrättslig mognad. I stället efterlystes en bredare prövning som skulle avse den minderåriges känslomässiga likaväl som hans intellektuella utveckling. Det övergripande syftet var helt enkelt att att öka andelen icke straffmogna— och därför uppfostringsbara — unga lagöverträdare: ju färre straffmyndiga ungdomar, desto fler behandlingsfall. Man ville skärpa kraven på straffbarhet genomatt fästa avgörande vikt vid den unges känslomässiga, sedliga mognad, sittliche Reife, hans förmåga till självkontroll, att behärska impulser och stå emot frestelser.^^ Enligt Liszt kunde den sedliga mognad och de hämningsföreställningar som borde vara förutsättning för straffbarhet i regel bara utvecklas genom en långvarig uppfostran i hemmet, skolan, kyrkan och framför allt »durch das Leben». Här rådde begreppsförbistring, omman skulle jämställa faktisk insikt med förmåga till insikt och ominsikt var det samma somtillräknelighet.^^ I de rådande samhällsförhållandena borde hur somhelst straffbarheten skjutas upp några åldersklasser eftersom, »das Kind noch nicht aufhört. Kind zu sein, weil es der Schule entwachsen ist». Samma tendens att vilja förlänga barndomen, det vill säga perioden för rättslig ansvarslöshet, kopplades av flera författare, även utanför kriminalisternas krets, till tidens strukturella förändringar. Man hänvisade till att ungdomen allt senare inlemmades i arbetslivet, vilket försvårade •»3 Roth 1991 s. 31. ZStW1893 s. 786. Roth 1991 s. 30. ^5 Aufs. 1 s. 435-437. Aschrott 1892 s. 23-24, 48. Tyska landsgruppen ZStW1893 s. 742, Appelius 1892 s. 21-23, 89-90. Se även Bet. I s. 28, 87. Stoos i Gerichtsaal LV(1898) s. 216-223. Aufs. 1 s. 445—446. M. E. Fuchs 1906 s. 16—28. Roth 1991 s. 30.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=