129 Aschrotts och bestod av en representant för statsregeringen, vardera kristna kyrkorna, kommunalstyrelsen respektive skolan. I sitt förslag 1893 till schweizisk strafflag gick Carl Stoos ganska snabbt förbi de frågor som han ansåg låg utanför straffrätten och hänvisade i huvudsak till gällande rätt. Straffdomstolen skulle överlämna lagöverträdare under 14 år till administrativa myndigheter för varning alternativt placering i fosterhem, anstalt, eller skolarrest. Även mycket små barn, somvisade sig sedligt fördärvade, borde tas omhand. På så sätt skulle straffrättsmyndigheten ställas i den statliga omsorgens tjänst. Försummade barn var fall för den lokala administrationen och fattigvården, somi samråd förutsattes kunna placera demi fosterhemeller anstalt.^^ 6.3.3. Förstdndsmässigt mogna men känslomässigt omogna — straff eller vårdf De tyska kriminalisternas förslag speglade tidens allmänna tendens till höjning av straffbarhetsåldern. Många ville sätta straffmyndighetsåldern nedre gräns vid 14 år, men även andra gränser diskuterades. Somargument för 14 år anfördes ofta den sociala mognaden - skolans slut, konfirmation, inträde i arbetslivet. Den biologiska mognaden, somdå för tiden ansågs inträffa senare än den sociala, talade däremot för 16 år.^^ Flera delstater hade också utgått från 14 år, innan 1871 års tyska riksstrafflag satte 12 år som allmän nedre gräns för den villkorliga straffbarheten.Sänkningen hade lett till avsevärd kritik. Tidpunkten framstod som extra olycklig med tanke på konsekvenserna dels av det fransk-tyska kriget 1870-71, dels av den sociala utslagning somföljde i spåren på industrialisering och urbanisering. Kritikerna kunde peka på att det fanns ett mycket högt antal dömda 12- och lå-åringar.*^' Genomgående föreslogs att lagöverträdare under den nedre gränsen inte skulle bli föremål för straffrättsliga åtgärder, utan i stället sättas i »offentligt övervakad uppfostran». Modellen komplicerades dock av att de två systemen av pedagogiska skäl tilläts överlappa varandra, så att den nedre gränsen för straffbarhet i allmänhet blev lägre än den övre gränsen för offentligt övervakad uppfostran,'^- alltså i princip samma dubbelkommande som utmärker dagens »das Vorliegen der Vorausstezungen, an welche das Gesetz den Eintritt der staatlich iibcrwachten Erziehung gekniipft hat, ausnahmslos durch den Richter festzustellen ist.» Aufs. 1 s. 430433, citat s. 431. **** Stoos i Gerichtsaal LV(1898) s. 216—223. 12 år: Schmölder; 14 år: IKV-mötet i Bern 1890, Krohne och sedermera den tyska landsgruppen 1891, Appelius, Krohne och Liszt, Stoos förslag 1893 till schweizisk strafflag; 16 år: penitentiärmötet 1890 i S:t Petersburg, Appelius och Liszt till en början; 18 år: penitentiärerna 1895 i Paris. Se Roth 1991 s. 29. Till exempel i Braunschweig 1840, Sachsen 1868 och Hamburg 1869. Roth 1991 s. 21-23. Mot slutet av 1800-talet dömdes årligen i Tyskland över 10.000 barn i åldern 12—14 år för brott, »Obertretungen» oräknade. Roth 1991 s. 30 med hänvisning till ZStW 1915 s. 21-25. Aschrott 1892 s. 37, 46—47. Tvska landsgruppen ZStW1893 s. 741—743. Appelius 1892 s. 200, 204. Stoos däremot satte 14 år som gräns i båda avseendena, men i hans fall utformades straffreglerna mycket speciellt. Gerichtsaal LV (1898) s. 216-217.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=