128 Uppenbart ansågs tvångsomhändertaganden på grund av brister i barnens hemmiljö eller utan föräldrarnas skuld vid beteendefallen inte alls självklara vid sekelskiftet, vare sig i lagstiftning, doktrin eller inomkriminalistkretsarna. Det är kanske svårt att i dag föreställa sig vilken tyngd av ideologiska, sociala och utilitaristiska argument som krävdes innan de utländska lagstiftarna befäste möjligheterna till tvångsomhändertaganden mot föräldrarnas vilja (och på det allmännas bekostnad). Så mycket märkligare är därför den totala tystnad som mötte det svenska lagförslagets åtgärdsrekvisit omföräldrarnas »oförmåga att ägna barnen nödig tillsyn» och dess motivering, vilken antyder att bevisbördan placerades till föräldrarnas nackdel: »Endast det samvetsgrannautövandet av föräldramymdigheten i föreningen med förmågan att emot barnen göra densamma gällande bör tillförsäkra föräldrarna rättigheten att bestämma över sina barn».®^ Förslaget, somlåg helt i linje med Liszts fordringar, passerade fullständigt opåtalat genom den svenska lagstiftningsprocessen. Vi ska återkomma till varför frågan debatterades i utlandet, men inte i Sverige. Liszt fick anledning att framföra sina krav flera gånger under 1890-talet, innan han kunde notera hur den tyska lagstiftaren delvis gick honom och den tyska landsgruppens majoritet till mötes. Trots hårt motstånd drev tendensen i riktning mot vidare och vagare villkor för de offentliga myndigheternas ingrepp i husbondens uppfostringssfär. Den allra sista utformningen av BGB 1896 medgav partikulärlagstiftning enligt Liszts önskemål. Han var ändå inte nöjd utan förde nu kampen vidare för att genom en rikslagstiftning fastställa myndigheternas rätt till tvångsomhändertaganden, även om föräldrarna inte kunde beläggas med skuld. I fråga omåtgärdernas innehåll föreslog landsgruppen att den offentligauppfostran skulle utformas individuellt och pågå till skyddslingens 21-årsdag. I svävande ordalag, så typiska var gång diskussionen närmade sig tvångsvårdens praktiska innehåll, förordade man fosterfamilj likaväl som anstalt. Systemet skullevara individualiserat så att tidiga, villkorliga utskrivningar kunde kombineras med återintagningar och med progression från anstalt via fosterfamilj till ursprungsfamiljen. Till skillnad från Aschrott förordade landsgruppen att förmyndardomstol, Vormundsschaftsgericht, undantagslöst skulle fatta beslut om uppfostran. Vårdansvaret — utformning och verkställighet — placerades däremot hos ett administrativt organ, Erziehungsamt, vilket hade större verksamhetsområde än Bet. II s. 64. Aufs. 2 s. 343. In i det sista var dock frågan om föräldrarnas skuld en omstridd fråga i den tyska riksdagen. Regleringen fördes in i Art 135 EG. BGB. 1923 tillkomen tysk rikslagstiftning somtillgodosåg Liszts krav. Hasenclever 1978 s. 23. Roth 1991 s. 32-33.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=