127 tens rätt och skyldighet att träda in loco parentis (i föräldrarnas ställe). Samhällsnyttans behov av skötsamma arbetare krävde statlig intervention.^5 Frågan var känslig även inomIKV:s egna led^^ och i den tyska landsgruppen angreps BGB-förslaget till och med från motsatt utgångspunkt, så att det ansågs inkräktapå den faderliga rätten till hustukt. Somliga kriminalister menade att kommissionens förslag innebar »die Verwirkligung eines Stiick des socialdemokratischen Zukunftsstaats».^^ Majoriteten tycks dock ha slutit upp bakomåsikten, att vid en intressekonflikt måste individens och familjefaderns intresse träda tillbaka för statens. De föräldrar somverkligen älskade sina barn skulle hälsa överhetens hjälpande hand med glädje. Man bör notera att mycket av den till synes ideologiska kritiken mot offentliguppfostran bottnade i rent ekonomiska betänkligheter. Principen omin loco parentis betydde inte bara fler barn under offentlig uppfostran utan också en omfördelning av resurser från samhällets privata sektor till dess offentliga, i synnerhet omman ville ge någon mening åt de pedagogiska parollerna omförbättring och individualiserad uppfostran. Hos föräldrarna fanns givetvis inget att hämta och så länge inte den ovissa frågan omstatsbidrag var reglerad, riskerade den lokala fattigvårdens finansiärer, skattebetalarna, att få bära utgifterna, eftersom fattigvården utgjorde organisatorisk bas för samhällets barnavård. För 1880-talets tyska litteratur var det därför symptomatiskt att frågor om kostnadsansvaret fick mycket större utrymme än resonemang ompedagogiska målsättningar. Liszt insåg dilemmat och fäste visst avseende vid myndighetsfrågan, även omhan inte fördjupade sig i de väsentliga kostnadsproblemen. Åsikterna omtvångsomhändertaganden hade brutits många gånger tidigare, bland annat på penitentiärmötena och inför lagstiftningen i Preussen 1878, Baden och Hessen 1886^’ och i England 1889.^2 Även inför den norska barnevernsloven 1896 uttalade representanter från venstre och arbeiderdemokraterna förgäves kritik mot det ur rättssäkerhet klart svagaste villkoret av åtgärdsrekvisit, »andre mislige Forhold».^^ Samma diskussion uppstod även kring de vaga villkoren för omhändertagande enligt det danska förslaget från 1895.8-» 80 ; Aufs. 1 s. 246, 249-50, 454-455, 547-548, Aufs. 2 s. 246—247, 343. Se Berg i Svensk läraretidning 1895 s. 155 och Bet. II s. 50—51. SäU (2) 1902:2 s. 10. ZStW1893 s. 645. Miehe 1968 s. 20-24. Se även diskussionen i ZStW1893 s. 806-807. Appelius 1892 s. 36-37. Se även Aschrott 1892 s. 17-19. Auts. 1 s. 435, 452-454. Schwall - Duren 1980 s. 203-204. Roth 1991 s. 29 fn. 131-134. Aschrott 1892 s. 10, 13. Roth 1991 s. 25. Schwall — Diiren 1980 s. 199—204. Radzinowicz — Hood 1990 s. 210—214. Inte desto mindre krävde den engelska lagen just skuld hos föräldrarna. Reicher 1904 s. 146-149 Stang Dahl s. 1978 s. 167-168. **■' Haarlov 1952 s. 71, 104—105. Mitteilungen 1902 s. 397.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=