126 men skuldlöst eftersatta barn än att försöka förbättra redan fördärvade barn till dåliga föräldrar/^ Inför en preussisk strafflagsrevision 1878 hade många ledamöter i kamrarna begärt en utvidgning i den riktningen, vilket dock avvisats med hänvisning dels till kostnaderna, dels till husfädernas rätt att själva uppfostra sina barn/^ Liszt hävdade nu att den allvarligaste bristen i Preussens och många andra staters lagar just var att uppfostran fick tillgripas mot föräldrarnas vilja bara när de missbrukat eller grovt försummat vårdnaden. De viktigaste måltavlorna för Liszts attacker var emellertid de officiella förslagen (1888 och 1895) till rikstysk civillag, BGB, vilka — med hänvisning till husbonderätten — bara medgav offentlig uppfostran för barn som antingen överträtt strafflagen eller försummats på grund av föräldrarnas skuld. Liszt reagerade mot dettaförsök att inskränka många befintliga partikulära barnavårdslagar. Sedlig vanvård kunde nämligen inträffa även utan att föräldrarna gjort sig skyldiga till någon försummelse. I en av sina favoritpassager — som kunde ha hämtats från eller inspirerat till Fridtjuv Bergs artiklar i Svensk Läraretidning vid samma tid — målade han upp den moderna industrialismens ödeläggande konsekvenser för familjeliv och uppfostran: när far tvingas arbeta hela dagen i fabriken och mor är upptagen med städning, tvätt och sömnad i främmande familjer och de i rask takt på varandra följande barnen lämnas utan tillfredsställande uppsikt för att gradvis urarta till kropp och sedlighet, kan man då tala om skuld hos föräldrarna? Låg inte skulden påsamhället, somgjorde förhållandena möjliga eller helt enkelt nödvändiga? Tesen var med andra ord den samma som man finner i vår egen tids svenska offentliga utredningar om ungdomsbrottslighetens orsaker: förändrade produktionsformer hindrar husfadern-arbetsgivaren från att genomföra en samhällsintegrerande fostran av barnen. Det anmärkningsvärda är emellertid att precis i den period — »slutet av förra århundradet»^"* — då alltså det svenska arbetslivet enligt dagens lagstiftare ska ha inneburit god social kontroll av ungdomen, ondgjorde sig i sin tur Franz von Liszt, Fridtjuv Berg och många andra män över att den tid var förbi, då arbetslivet innebar god social kontroll av ungdomen. Liszt beklagade hur en efterklang av hedniskt-romerska föreställningar om patriapotestas behärskade de romanistiskt tänkande tyska juristernaoch därför även förslaget till BGB. Enligt det kristligt-tyska folkets rättsmedvetande var däremot uppfostran av barn ingen subjektiv privaträtt för föräldrarna utan en rättsligt avgränsad och etiskt bestämd plikt, föräldrarnas första, naturligaste och heligaste plikt inte bara mot barnen utan också mot samhället, vilket ytterst vilade på familjebanden. Staten hade rätt att understödja och företräda föräldrarna i deras närmast tvingande uppfostringsplikt. I stället för principen om patriapotestas (husfaderns makt över sin familj) satte Liszt principen om staAufs. 1 s. 455. Aufs. 1 s. 452. 74 SOU 1993:35 s. 204.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=