121 En annan utgångspunkt tog han däremot i sitt anförande inför kriminalistkongressen 1902 i S:t Petersburg. Liszt framhöll då samhällsskyddets behov av att oskadliggöra individer, som på något sätt var ärftligt belastade.I tidstypiska tongångar talade han omindustrins och storkapitalismens två ödesdigra konsekvenser för brottsutvecklingen. Den ena beteckande han som en proletarisering av tätorternas kriminalitet, en tillväxt av parasitära befolkningsskikt, somhyste motvilja mot regelbundet, ärligt förvärvsarbete och somvisade en rå livsföring. De hade inte kunnat följa den allmänna framåtskridande processen, eftersom deras kroppsliga och sedliga anlag låg under genomsnittet. Det andra fenomenet utgjorde neurastenikerna, det vill säga alkoholister, epileptiker, hysteriker, neuropater och andra, somöverförde dåliga anlag på sina barn.'*'^ Liszt menade att vetenskapen måste undersöka levnadsförhållandena för olika samhällsgrupper. Lagstiftaren, å sin sida, måste inse att hans uppgift inte var att gå emot de stora strömningarna i samhällsutvecklingen. Han kunde sörjaför att vattnet löpte i en lugnare fåra, påverka den ständiga rörelsen framåt så att den blev långsam, jämn, utan omvälvningar och så att de samhällsgrupper som trängdes bort mot bakgrunden i möjligaste mån skonades. Ät riktningen kunde han inte göra något. Lagstiftaren hade därför en dubbel uppgift enligt Liszt: de svaga skulle skyddas så länge som möjligt mot att duka under i kampen för tillvaron. Där hjälp inte längre var möjlig, ålåg det dock lagstiftaren att rensa ut de individer som var totalt olämpliga för den samhälleliga gemenskapen med dess fordringar."*5 Visserligen sörjde samhället självt för avskiljandet, då de odugliga på grund av sviktande fortplantningsförmåga räddningslöst gick under efter en eller två generationer. Selektionsprocessen gick emellertid för långsamt och innebar svåra offer för samhället. Det allmänna bästa, liksom omsorgen om den enskilde, krävde ofrånkomligen (»gebieterisch») ingripande av statsmakten. Utan varje svaghet, men också utan onödig hårdhet, skulle lagstiftaren själv ombesörja utrensningen. I samma anförande satte Liszt utrensningen av oförbätterliga i ett nära samband med statlig uppfostran av ungdomsbrottslingar och försummade barn; de två typerna av åtgärder bildade tillsammans det systemför kriminalpolitik som den internationella kriminalistföreningen enligt Liszt ville ställa till lagstiftarens förfogande. ■»3 Aufs 2 s. 433-447. Som redan antytts var degenerationsteorin en mveket spridd förklaringskliché vid sekelskiftet 1900. Neurasteni (nervtrötthet) har ansetts som en tidens »kultursjukdom», uppfunnen av sekelskiftets expansiva läkark.årer för en rad diffusa och svårhanterliga civilisationssymtom. Se Broberg 1991 s. 15-23. Bland sekelskiftets »kultursjukdomar» brukar också nämnas bleksot, melankoli, hysteri och onani. K. Johannisson 1990 s. 142 respektive 109—114. »dass die fur das gesellschaftliche Zusammenleben mit seinen jeweiligen Anforderungen völlig ungeeignete Elemente ausgeschieden werden.» Aufs. 2 s. 446. •*«’ Aufs. 2 s. 444-447.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=