120 skyddsstraff för mentalförbrytare respektive oförbätterliga var ogenomförbar och dessutom principiellt förkastlig. Över båda anstalterna skulle sväva läkekonstens stav, inte domarsvärdet. Liszt manade dock till försiktighet. Det tyska folket hade - i motsats till Liszt själv kan man förstå— ännu inte kommit till insikt omkonsekvenserna av dessa »vetenskapliga» resultat, utan krävde tveklöst att brottet hölls avskilt från vansinnet. Den vetenskapliga övertygelsen måste därför, åtminstone för en tid, offras för de nedärvda rättsligt-sedliga åskådningarnas skull, till dess en försiktig och framåtskridande lagstiftning hade uppfostrat hela folket. Men då skulle den enskilde förbrytaren kunna mötas utan varje falsk svaghet för att bli avskräckt, förbättrad eller oskadliggjord. Begrepp somskuld och sonande skulle inte kunna hålla stånd mot vetenskapens stränga kritikutan i framtiden bara ha en plats i diktarnas skapelser. Att kriminalpolitiken hade samma destination som mentalvården betvivlade Liszt inte ett ögonblick. Skillnaden mellan begreppen brott och vansinne skulle tona bort, och med dem det stelbenta herravälde somhärrörde från det juridiska begreppet straffrättslig tillräknelighet.'*^ Liszts hållning till arv och miljö är uppenbarligen inte lättfångad. Utgångspunkten var att han ville skapa ett samhällsskydd och att andra åtgärder än straff kunde vara mer ändamålsenliga ur brottsförebyggande synpunkt. Framför allt såg han socialpolitiken som ett medel för kriminalpolitiken. Han menade dock inte att det rörde sig om två alternativ som uteslöt varandra, utan snarare två alternativa former somkunde överlappa varandra.'** I en föreläsning 1898 ombrottet somsocialpatologisk företeelse hävdade han att brottsligheten huvudsakligen hängde samman med »die Gesamtlage der arbeitenden Klassen», till exempel arbetarnas ekonomiska, kroppsliga, andliga, sedliga, politiska situation, deras bristande förmåga eller tillgång till arbete, deras löner, arbetstider, bostadsförhållanden. En lugn men målmedveten socialpolitik skulle enligt Liszt utan tvivel minska brottsligheten mer än aldrig så många nyaparagrafer i strafflagen. Av alla socialpolitiskaåtgärder fanns en som låg honomallra varmast omhjärtat, nämligen tvångsuppfostran av sedligt försummade barn och ungdomar inomarbetarklassen. Staten måste här uppfylla sin plikt och genom ny lagstiftning tillåta ingripanden redan då det fanns risk för att barn skulle fördärvas och oavsett omföräldrarna kunde beläggas med skuld för sin bristande förmåga somuppfostrare eller inte. Om bara arbetarklassens barn kunde räddas från sedligt fördärv, skulle »efter all mänsklig beräkning» antalet brott, särskilt återfallen, reduceras väsentligt och den tyska kriminalitetens socialpatologiska karaktär undanröjas."*2 Aufs. 2 s. 224—229. Anförandet fick hård kritik och Liszt ska senare ha reviderat sina ståndpunkter. Häthén 1990 s. 302 not 8. ■*> Naucke 1982 s. 543. Aufs 2 s. 245-250.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=