119 förbätterliga borde i stället förpassas till en anstalt på obestämd tid mellan ett och femår. Straffet skulle inledas i ensamcell men ett gott uppförande premieras med succesivt deltagande i gemensamma sysselsättningar. Prygel fick inte tilllåtas, dagarna borde ägnas åt arbete och skolundervisning. Under de femförsta åren kunde anstaltsledningen medge villkorlig frigivning. Efter slutlig utskrivning skulle brottslingen stå under polisövervakning i ytterligare femår. Denna regim avsåg Liszt för brottslingar somdömdes första eller andra gången. För de individer somdömdes en tredje gång hade han andra metoder. Dessa, de oförbätterliga förbrytarna, skulle för obestämd tid hållas i »slaveri», Strafknechtschaft, på tukt- eller arbetshus, med hårdaste arbetstvång och maximalt utnyttjande av deras arbetskraft. I vändningar, sominte står Lombrosos efter i fråga om hårdhet, hävdade Liszt att obligatorisk och varaktig förlust av de medborgerliga rättigheterna måste följa på detta straffs »ovillkorligt vanärande karaktär». Vid disciplinproblem skulle fångarna kunna piskas eller placeras i helmörk ensamcell i förening med den strängaste fasta. Vart femte år skulle en särskild nämnd prövafångens eventuella begäran omfrigivning— »Irrtiimer des Richters bleiben ja immer möglich» - och vid bifall överlämna honom till en anstalt för förbättringsbara.^^ Enligt Liszt visade återfallsstatistiken att minst hälften av alla fångar hörde till kategorin oförbätterliga vaneförbrytare.^^ Det vore enligt Liszt absurt att till dyra kostnader försöka förbättra sådant folk i cellfängelser och efter några år släppa ut dem bland allmänheten som rovdjur, vilket det gällande straffsystemet tillät och fordrade. Samhället måste tvärtomskydda sig, och eftersom man inte ville hänga eller halshugga de oförbätterliga och inte kunde deportera demåterstod bara inspärrning på livstid, respektive obestämd tid. För den slutsatsen sökte Liszt stöd i ett anförande som hans lärare Wahlberg hållit vid penitentiärkongressen i Stockholm1878.^^ I ett omstritt föredrag 1896 rörande den straffrättsliga tillräkneligheten ifrågasatte Liszt om inte principerna för oskadliggörande av oförbätterliga vaneförbrytare också kunde tillämpas på mentalt sjuka förbrytare. Innehållet var nämligen detsamma: sträng övervakning, hård disciplin, arbetstvång, noggrann reglering av hela livsföringen från morgon till kväll och framför allt ett varaktigt frihetsberövande till samhällets skydd. När det handlade omsjuka människor fick man dock inte tala omstraff utan sjukvård. Men Liszt ville dessutom vidga själva sjukdomsbegreppet: inte heller den oförbätterlige förbrytaren (det vill säga den somtre gånger dömts för stöld eller bedrägeri) var egentligen tillräknelig. Den skarpa gränslinjen mellan tukthus och dårhus, ja mellan förbrytelse och vansinne överhuvud taget, måste därför uppges. Skillnaden mellan »Domaren kan ju alltid göra misstag». Aufs. 1 s. 170-173. Synsättet har stark livskraft. 1994 applicerade USA;s president Bill Clinton base-ballcns regclverk på kriminalpolitiken: »three strikes, then you’re out». Aufs. 1 s. 168-169.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=