118 Wahlbergs arbeten och tankegångar var kända i Sverige långt innan IKVetablerade sig. Redan 1869 —då den 18-årige Franz von Liszt började sina studier vid juridiska fakulteten i Wien — hänvisade Ludvig Annerstedt, en tid justitieminister inför lagstiftningen 1902, i sin bok Omstraffmätning till Wahlberg och till den gamla tyska straffrättens Leumunds-Erforschung. Han syftade här på ett slags personundersökning somutfördes av lokalmyndighet eller prästerskap och gällde den tilltalades vandel; ett ohederligt levnadssätt som hade föregått den brottsliga gärningen kunde ses somkännetecken på den brottsliga viljans intensitet och borde därför utgöra en försvårande, straffskärpande omständighet.^^ Föreställningen omgärningsmannens personlighet somstraffets objekt och lokalsamhällets roll för att bedöma samma personlighet var således inte något som introducerades först i slutet av 1800-talet, utan långt tidigare. Hur mycket tidigare den fanns, återkommer vi till längre frami undersökningen. Liszt kompletteradeWahlbergs repertoar med ett tredje nummer, de förbätterligaförbrytarna och förespeglade auditoriet att indelningen med tidenskulle få en strikt empirisk vetenskaplig grund. När det småningomvisade sig att förhoppningarna inte kunde infrias, åtminstone inte inomöverskådlig tid, övergick han till att legitimera kategorierna utifrån en formel om »kriminalpolitikens företräde».Likafullt framhärdade han i att riktiga naturvetenskapliga metoder, somvilade på den empiriska undersökningens fasta mark, i framtiden skulle kunna fastställa kausala sammanhang och allmängiltiga lagar om brott och straff.55 De tre förbrytarkategorier Liszt deducerat frami kombination med principerna omett socialskyddande »Zweckstrafe» ledde honomtill att formulera ett kriminalpolitiskt program, somhan sedan aldrig skulle överge.För tillfällighetsförbrytarna—somi de flesta fall begått bagatellbrott — ansågs faran för återfall minimal och en systematisk förbättring vore därför meningslös. Här var nyckelbegreppet i stället individuell avskräckning, det vill säga en minnesbeta, somkunde effektueras genomde redan befintligastrafformerna. Liszt ansåg att det i flertalet fall skulle räcka med fängelse mellan sex veckor och tio år, eventuellt med böter somalternativ. Kategorin förbätterliga beskrevs utifrån livsmiljöer som fängelser, krogar, snapsbodar och bordeller. För nybörjare på förbrytarbanan fanns det ännu chans till räddning genom en sträng och långvarig tukt; Liszt visade här, somi många andra sammanhang, sin fäbless för långvariga frihetsberövanden och menade att det intefanns något mer demoraliserande än de kortafrihetsstraffen. De Annerstedt 1869 s. 50 med hänvisning till Wahlberg 1864 s. 50. Denne refereras även i Hagströmer 1875 s. 183. Ännu en intressant personhistorisk koppling kan noteras i att Ivar Afzelius under sina studieår i Tyskland på 1870-talet korresponderade med dåvarande adjunkten vid juridiska fakulteten i Uppsala, Ludvig Annerstedt. Sundell 1987 s. 118. Frommel 1987 s. 114 35 Aufs. 2 s. 89 (1893), 173 (1896), 289-290 (1899), 340 (1900), 412-423 (1902). 3^ Agge 1957 s. 31.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=