117 mätningen inträda under verkställighetens gång. Så skulle straffrättskipningen ändamålsenligt kunna förbindas med verkställigheten.Liszt ställde ut det stolta löftet att de nya socialvetenskaperna skulle ge svar på kriminalpolitiska problem; staten var kapabel att bedriva en förnuftig kriminalpolitik, om den empiriskt överprövade sina »Zweckstrafen». Sommånga av det sena 1800-talets tänkare gav Liszt en central roll åt klassificeringen av människor, i det här fallet av förbrytare. Straff var enligt Liszt ett tvång somvände sig mot brottslingens vilja och kunde ha en dubbel natur. Dels var det fråga om ett indirekt, psykologiskt tvång, en konstlad anpassning av brottslingen till samhället, antingen genom förbättring, det vill säga inplantering och förstärkande av altruistiska, sociala motiv eller genom avskräckning, vilken skapade egoistiska motiv somverkade i samma riktning somde altruistiska. Men - och tesen skulle väl lika gärna ha kunnat uttalas av Garofalo eller Lombroso — tvånget kunde också vara direkt, mekaniskt, vilket gjorde straffet till ett oskadliggörande av brottslingen, en artificiell selektion av socialt odugliga individer eller med Liszts egna ord: kUnstliche Selektion des sozial untauglichen Individuums.-^ I en berömd begreppslogisk bevisföring fastslog Liszt sedan att om förbättring, avskräckning och oskadliggörande var straffets väsentliga effekter, »måste» de motsvaras av tre kategorier förbrytare: 1) tillfällighetsförbrytarna, 2) de förbätterliga (förbättringsbara och förbättringsbehövande)-*^ samt 3) de oförbätterliga. Liszts indelning byggde på ett postulat om vane- respektive tillfällighetsförbrytare sompresenterats av Wilhelm Emil Wahlberg, hans lärare under studieåren i Wien på 1870-talet.Wahlberg hade hävdat att frågorna om straffets verkställighet aldrig kunde lösas så länge man inte beaktade skillnaderna mellan vane- och tillfällighetsförbrytare. Han ville förena straffskärpningen i praxis med den »klassiska» skuldläran genomatt skilja på »verschuldeten» och »unverschuldeten» karaktärsegenskaper, och »karaktärsskuld» skulle innebära uppsåtligt förvärvade egenskaper i personligheten. Wahlberg fäste särskilt avseende vid om gärningsmannen hade visat utpräglacf böjelse (»Hang») för brottsligt beteende. Ett dualistiskt system med väsentligt olika straffverkställighet borde därför, enligt Wahlberg, skapas för de olika kategorierna vanerespektive tillfällighetsförbrytare.-^- ^7 Aufs. 1 s. 331-333. »konstgjord selektion av den socialt oduglige individen». Aufs. 1 s. 164. 7*^ Liszt skilde på »besserungsbedurftigen» och »besserungsfähigen», det vill säga vid sidan av behovet av förbättring framhävde han mottagligheten för densamma, en begränsande distinktion som inte riktigt framgår av det svenska »förbätterliga». Med den reservationen använder jag ändå termen »förbätterliga» i fortsättningen. Aufs. 1 s. 165. Aufs. 1 s. 166 fn. 1. '7 Wahlberg 1864 s. 14-16, 50-52, 61. Frommel 1987 s. 89-90. Stangl 1988 s. 57-58.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=