116 Föreställningen omen ändamålsenlig straffrätt har vi tidigare mött i diskussionen inför 1902 års svenska lagstiftning, inte minst hos justitierådet Ivar Afzelius. I likhet med denne hade Liszt påverkats av Rudolf von Iherings teser om»der "Zweck als Schöpfer des ganzen Rechts» och omden historiska utvecklingens målmedvetna anpassning av rätten till ständigt förändrade samhällsintressen.Associationerna går här, förutomtill den uttalade evolutionismen, också till utilitarism och positivism. Liszt skildrade straffrättens förändring som en allt ljusare historia. Från att ha börjat som en blind, instinktmässig driftshandling hade straffet, med stigande utveckling och fastare utbildning av samhällsorganisationen, i modern tid kommit att fylla den rent rationella funktionen av ett viktigt medel för att skydda villkoren för individernas och samhällets överlevnad. Den primitiva driften och vedergällningen hade nu övergått till en fördomsfri, förnuftig och lugnt prövande verksamhet. 6.2. Personligheten inför rätta Från ståndpunkten av straffens objektivering hade man nu, skrev Liszt, att låta frågorna om för det första rekvisiten — urvalet av straffskyddade intressen, »Lebensbedingungen», - för det andra brottsbegreppens närmare utformning, för det tredje straffens innehåll och omfattning underordnas den ändamålsenliga tanken, »der Zweckgedanke». Det rättvisa straffet var det straff som var nödvändigt utifrån ändamålstanken, och denna straffmätning krävde inte något ytterligare rättfärdigande.Liszt gav med andra ord liten plats åt absoluta straffsyften eller metafysiska motiveringar för statens anspråk på att få utdela straff.2^ Straffet skulle ställas och mätas i relation till bestämda, önskvärda sociala effekter, till ändamålen individual- och allmänprevention. I Kriminalpolitische Aufgaben (1889-92) utvecklade Liszt sin syn på straffmätningen. Den ortodoxa vetenskapen och den vedergällande rättvisans krav lärde, skrev han, att straffets tyngd skulle motsvara brottets tyngd. Efter vilka principer tyngderna skulle preciseras nämnde lagstiftaren emellertid inte. Förgäves skulle domaren leta i läroböcker och lagkommentarer efter råd. Hela straffmätningen svävade därför i luften; denna högsta och finaste egenskap hos den vedergällande rättvisan visade sig vid närmare undersökning vara en taskspelarkonst, där artisten inte ens ansträngde sig att lura de andäktiga åskådarna. Uppgiften kunde enligt Liszt bara lösas genom att låta den slutgiltiga straffAgge 1957 s. 30. Hurwitz 1951 s. 10. Schmidt 1947 s. 357-364. Liszt hade studerat för bl.a. Rudolf von Ihering och WilhelmEmil Wahlberg vid universitetet i Wien under åren 1869-1873. -■* Enligt Frommel är emellertid en direkt påverkan från Darwins skrifter uteslutna vad gäller Liszts tidiga skrifter. Frommel 1987 s. 179—183. Aufs. 1 s. 161. Agge 1957 s. 31. Häthén 1990 s. 78.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=