115 I 1890-talets Tyskland liksomi Skandinavien spelade den officiella kriminalstatistiken stor roll i kritiken mot de etablerade principerna för straffmätning. De tyska rikstabellerna, somhade börjat publiceras 1882,2° visade en i absoluta tal mycket stark brottsökning, åtminstone för återfallsbrotten bland unga lagöverträdare. Här hämtade Liszt empiriskt stöd för sina teser omden doktrinära straffrättskipningens vanmakt: »Wenn ein Jugendlicher oder auch ein Erwachsener ein Verbrechen begeht und wir lassen ihn laufen, so ist die Wahrscheinlichkeit, dass er wieder ein Verbrechen begeht, geringer, als wenn wir ihn bestrafen.»^' Liszt krävde en nyorientering av straffrättsvetenskapen, som han ansåg på ett beklagligt sätt hade fjärmat sig från det verkliga livet och därför saknade elementära kunskaper om kriminella samhällsfenomen. Att discipliner som kriminalantropologi, kriminalpsykologi och kriminalstatistik utvecklats fristående från straffrätten avslöjade en försummelse från de akademiska juristernas sida men förklarade också varför dessa sidodiscipliner burit så litenfrukt. Först omde samverkade med straffrätten för att utforska brott och straff somsociala fenomen, kunde man räkna med en framgångsrik kamp mot brottsligheten. Liszt betonade sin distinktion om att normvetenskapen rörde sig med juridiska begreppsabstraktioner medan kriminologin behandlade sociala realiteter. Därför var det viktigt att kriminalpolitiker behärskade det juridiska materialet likaväl som straffrättens jurister borde ha kunskap om kriminologi. Ämnena var emellertid grenar på samma träd och inbördes avhängiga. Den normativa straffrätten, de empiriska disciplinerna kriminologi respektive penologi och kriminalpolitiken bildade tillsammans den nya, enhetliga och breda kriminalvetenskapen — die gesamte Strafrechtswissenschaft.^^ Rättsvetenskap i tidens vedertagna mening sysslade enligt Liszt över huvud taget inte med vetenskap utan var på sin höjd en konst eller ett hantverk. »Die gesamte Strafrechtswissenschaft» däremot skulle arbeta med det somär, och Liszt framhävde speciellt tre områden. Den pedagogiska uppgiften innebar utbildning, inklusive ett väsentligt kriminologiskt inslag, av straffrättsjurister för myndigheternas rättsskipning. Den vetenskapliga uppgiften avsåg att skaffa naturvetenskaplig, empirisk kunskap omkausalsammanhang för brott och om straff. Brottets orsaker måste studeras ur både biologiska och sociala aspekter. Det empiriska materialet skulle sedan bilda grund för den tredje uppgiften, kriminalpolitiken, lagstiftarens kamp mot brottsligheten. Straffets syfte skulle här vara att skydda rättsordningen, vilket kunde ske både genomallmän- och individualprevention. Aufs. 1 s. 129, Aufs. 2 s. 236-242. Agge 1957 s. 31. Radzinowicz - Hood 1990 s. 13-14; Radzinowicz 1991 s. 1-6. Schmidt 1983 s. 359-364. Roth 1991 s. 27-28. 2' »När en ung eller vuxen människa begår ett brott och vi låter honom löpa, så är sannolikheten att han begår ett nytt brott mindre, än omvi straffar honom». Aufs. 2 s. 339. Även Aufs. 1 s. 129. Agge 1957 s. 32-34.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=