114 gressen 1913 infann sig bara den pensionerade advokaten Oppenheimer från London.''^ IKV:s stimulans förutan lyckades man ändå genomföra flera viktiga revisioner av påföljdssystemet på de områden — inte minst processuella och materiella regler för unga lagöverträdare — somIKVunder samma tid ägnade ändlösa principdiskussioner; »while the IKVwas debating the English Parliament was legislating».*5 I flera länder bildades särskilda landsföreningar. Den tyska lämnade 1891 och 1893 detaljerade lagförslag rörande statliguppfostranav barn och unga lagöverträdare {Fiirsorge- respektive Zwangserziehung). Från de nordiska länderna anslöt sig många akademiker, advokater och ledande fångvårdsmän. IKV:s tredje kongress 1891 i Norge blev incitament till ett intensivt nordiskt samarbete. 1892 grundade Francis Hagerup och Bernhard Getz en norsk förening, där Getz förslag till barnevernslov stod på dagordningen redan vid det första mötet. 1893 bildades den nordiska kriminalistföreningen. Med Carl Torp och August Goll i spetsen följde Danmark efter med en landsförening 1899. Föreningarna tog upp de centrala kriminalpolitiska frågor som ventilerades omkring sekelskiftet 1900, bland annat villkorlig dom, barn- och ungdomsvård, lösdriverilagar och affliktiva straff. Den nordiska debatten låg hela tiden nära den internationella och refererades i TfR och NTfF.*^ De första svenska medlemmarna i IKVvar presidenten i Göta hovrätt, Otto Wilhelm Staél von Holstein, professorn i rätthistoria, sedermera i civilrätt Alfred Ossian Winroth och revisionssekreteraren Anders Erik WilhelmUppström. I den svenska gruppen ingick, åtminstone periodvis, många av männen bakom uppfostringslagarna 1902 och strafflagsrevisionen 1906, till exempel Karl Staaff, Philip Leman, Fredrik Fant, Henrik Hedlund, Herman Antell, Algot Hugo Bagge och ligapojkskommitténs sekreterare, jur. dr och vice häradshövdingen Albert Ehrenswärd.*^ Det svenska deltagandet var dock till numerären klart mindre än det danska och norska, och en svensk kriminalistförening bildades först 1911. Med professorn i straffrätt Nils Stjernberg somdrivande kraft ägnades särskilt intresse åt samhällets reaktioner mot återfallsbrottslingar, alkoholister och psykiskt avvikande lagöverträdare. Bland den svenska kriminalistföreningens första medlemmar fanns Karl Schlyter, Hjalmar Westringoch Ivar Afzelius. Johan Thyrén ställde sig vid sidan av föreningarna*® men deltog ofta i de nordiska och nationella sammankomsterna och var utan tvekan starkt påverkad av kriminaliströrelsens debatter.*^ Radzinowicz — Hood 1990 s. 13—14, 16; Radzinowicz 1991 s. 1-6. Häthcn 1990 s. 92. Cit. från Radzinowizc 1991 s. 78, som särskilt framhåller engelska statutes rörande bötessystemet, probation, behandling av mentalt sjuka och vaneförbrytare samt verkställighetsregler för fängelserna. Se även Strahl 1961 s. 40. Dahl 1893, 1902. 1902 uppgick svenskarna i IKVtill 18, norrmännen till 38 och danskarna till 92. Mitteilungen 1891 s. 17, 1892 s. 22, 1898 s. 26, 1899 s. 25-26, 1900 s. 27, 1902 s. 203. 18 1900 står Johan Thyren sommedlemi IKV. Mitteilungen 1900 s. 27. IKV och de nordiska föreningarna diskuteras i Nelson 1986 s. 100-106; 1989a s. 204-206 samt Häthén 1990 s. 72, 91-94, 141-147.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=