113 teori och praktik till utveckling av rent juridiska begrepp stod i strid med föreningens idé och tendens. Brottet måste, menade han, studeras somett sakförhållande inte bara i individens utan också i samhällskroppens liv.^ En grupp av IKV:s statuter betonade behovet av att i lag och praxis skilja mellan vane- och tillfällighetförbrytare, så att de förra kunde underkastas långa frihetsberövanden även vid småbrott. Det låg så att säga i tiden när Liszt som sitt viktigaste mål angav »det yrkesmässiga förbrytarväsendets bekämpande genom de fördärvliga kortvariga frihetsstraffens minskade användning och de oförbätterliga förbrytarnas inspärrning för livstiden».^ Stiftarna förutsatte att medlemskap i föreningen skulle göras beroende av anslutning till statuterna. Utmaningen förlorade emellertid snabbt sin rigida udd och stadgarna omformulerades efter hand — bland annat så att socialvetenskaperna inte längre skulle beaktas utan bara »betraktas»—och föreningen kunde behålla representanter för många sorters skolor.” Statuterna blev snarast ett arbetsprogram syftande till forskning och information ombrott. IKVblev ett av flera kriminalpolitiska diskussionsfora i det sena 1800-talet. Fram till första världskriget hölls 12 möten.” Huvuddelen av diskussionsfrågorna rörde kriminalpolitik och studier av brottets orsaker. Några områden återkomofta, till exempel barn- och ungdomskriminalitet, de förminskat tillräkneliga och kategorisering av brottslingar. Begreppet samhällsfarlighet lyftes fram och det är symptomatiskt att slagordet la défense sociale — socialskydd - myntades av Prins, även ombegreppet diskuterades också bland penitentiärer och kriminologer.'-^ Vid IKV:s första möte 1889 deltog över två hundra delegater från 17 länder. Under de följande decennierna var medlemsutvecklingen god. 1897 hade föreningen 590 medlemmar från 24 länder, vid sekelskiftet omkring 700 och 1905 räknade man in 1.200 från över 30 länder. Stora grupper fanns från Frankrike, Belgien, Nederländerna, Schweiz och Österrike. Rysslands representation fluktuerade i takt med växlingarna i tsarregimens politiska klimat. Från Italien dalade deltagandet snabbt från 15 till 2—3 medlemmar. Britterna tycks ha varit mycket kallsinniga. Vid begynnelsen 1889 fanns tre brittiska medlemmar, däribland William Tallack, ledare för Howardsällskapet. 1897 återfanns 13 britter i medlemsförteckningen, medan 1905 inte en enda av föreningens 1.200 medlemmar kom från Storbritannien. Vid den sista konStael von Holstein 1889 s. 8. Häthén 1990 s. 91—92. Staél von Holstein 1889 s. 7 med citat från Liszts lärobok. De ursprungliga statuterna hos Stael von Holstein a.a. s. 7-8. Hagerup 1890 s. 142—143. Nelson 1989a s. 204. Ändring av artikel I vid sessitmen i Lissabon 1897, se Mitteilungen (1899) vol. 7 s. 2. " Radzinowicz 1991 s. 74. Bryssel 1889, Bern 1890, Köpenhamn 1891, Paris 1893, Antwerpen 1894, Linz 1895, Lissabon 1897, Budapest 1899, S:t Petersburg 1902, Hamburg 1905, Bryssel 1910, Köpenhamn 1913. Radzinowicz 1991 s. 8. Radzinowicz 1991 s. 32—48. Häthén 1990 s. 94.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=