RB 56

112 Grundfordringarna i Liszts nya kriminalpolitik var därmed givna: klassifikation av lagöverträdarna på naturvetenskapligt exakt basis och vakthållning kring rättssäkerhetens principer. Det är dock högst diskutabelt, vilken innebörd de båda kraven egentligen fick i Liszts kriminalpolitiska koncept. Som en markering av gränserna mot Lombroso, men kanske mer mot vad han ville beskriva som den förhärskande skolan inom tysk straffrätt, publicerade Liszt 1882 det s.k. Marburgprogrammet, Der Zweckgedanke imStrafrecht, vilket utvecklades och modifierades i senare artiklar, bland annat Kriminalpolitische Aufgaben 1889-19023. Genomartiklar i Zeitschrift fUr die gesamte Strafrechtswissenschaft (ZStW), där han sedan starten 1881 tillhörde utgivarna, kunde Liszt ange sina krav för en straffrättsreform och diskutera synen på brott och brottslingar. En viktig utgångspunkt var den legitimationskris för tidens straffrätt och kriminalpolitik, somfann sina förfärande belägg i återfallsstatistiken. Huvudmålet blev de talrika men korta frihetsstraffen somvarken avskräckte eller förbättrade, bara förhärdade brottslingenvärre än vad straffriheten skulle gjort: »Eine Strafe, die das Verbrechen fördert: das ist die letzte und reifste Frucht der ’vergeltenden Gerechtigkeit’!»."^ Llszt saknade inte likasinnade bland 1880-talets kriminalpolitiska debattörer. Tillsammans med belgaren Adolphe Prins och holländaren Gerard Anton van Hamel grundade han 1889 den internationella kriminalistföreningen, IKV^, som genomförde sitt första möte i augusti 1889.^ Alla de tre grundarna hade som nämnts anknytning till kriminalantropologernas möten. IKV avsågs nu förankra revisionskraven genom en förening mellan å ena sidan penitentiärernas terapeutiska ambitioner och vad somsades vara empiriska resultat från de framväxande socialvetenskaperna, å andra sidan teoribildningen i den dogmatiska straffrätten.^ De tre stiftarna presenterade ett program, vilket bland annat betonade att straffets syfte var brottsbekämpning och att brott och straff skulle bedömas inte bara från juridisk utan också sociologisk utgångspunkt. Den senare ansatsen skulle beaktas både i forskning och — vilket var den mest kritiskapunkten— i lagstiftning. Liszt framhöll att varje teori somville inskränka kriminalisternas 3 Agge 1957 s. 29. Schmidt 1983 s. 370-371. Naucke 1982 s. 541. Häthén 1990 s. 79-80. Om Liszts val av »motmodell», se Frommel 1987 s. 52-57. Liszts artiklar i Liszt, Strafrechtliche Aufsätze und Vorträge, Berlin 1905, Der Zweckgedanke tm Strafrecht (1882) i Bd. 1 (cit. Aufs. 1) s. 126-179, Kriminalpolitische Aufgaben (1889-92) i Bd. 1 (cit. Aufs. 1) s. 290-467. * »Ett straff, som främjar brottet, det är ’den vedergällande rättvisans’ sista och mognaste frukt!» Aufs. 1 s. 347, 353. ^ »Internationale kriminalistische Vereinigung», »Union internationale de droit pénal». 1924 ombildades föreningen till »Association internationale de droit pénal», AIDP, medan tyskarna behöll namnet IKV. Efter andra världskriget återförenades de två grenarna under AIDP. Nelson 1989a s. 206-207. ^ Nelson 1989a. Häthén 1990 s. 72, 91-94. Torp 1913 s. 112. Agge 1957 s. 31. Radzinowicz 1991. ^ Nelson 1989a s. 205. Staél von Holstein 1889 s. 6—25. Stang Dahl 1978 s. 64.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=