Ill barn m.m. Han såg, i likhet med många av männen bakom1902 års svenska lagstiftning, England somförebild när det gällde vården av problembarn. Sammantaget kan vi konstatera att — i viss mån inomden italienska skolan, men i synnerhet inomden internationella kriminologrörelsen — de biologiska inriktningarna ofta lämnade avsevärt utrymme för de sociala faktorernas betydelse. Vi har därför anledning att fråga oss: Hur pass sociologisk var egentligen den »sociologiska skolan» och dess huvudman Franz von Liszt? 88 6. Den sociologiska eller moderna skolan 6.1. Die gesamte Strafrechtswissenschaft Både de italienska och franska riktningarna inom 1880-talets kriminologi var uttalat skeptiska till straffrättens teser omatt människan hade en fri vilja och att straffet i huvudsak skulle mätas efter förbrytarens skuld som den hade manifesterats genom hans brottsliga gärning. Kriminologer, antropologiskt, genetiskt eller sociologiskt inriktade, tenderade alla att differentiera påföljden efter den individuellegärningsmannens biologiska och sociala arv; han sågs mer som produkt än som producent av omständigheter. Det fanns en gemensamtanke omatt åtgärderna skulle anpassas efter de empiriskt, naturvetenskapligt kvantifierade och belagda orsakerna snarare än efter brottet. Samma slags brott skulle därför kunna motivera olika påföljder. Somredan nämnts hade antropologin förlorat viss terräng till sociologiska riktningar bland europeiska kriminologer omkring 1890.^ Ändå tycktes tron på anlagens inverkan finnas kvar som något närmast självklart och med detta en oro för vilka risker individer med ärftlig belastning eller oförbätterlig asocialitet kunde innebära för samhällsutvecklingen. Ungefär samtidigt med den italienska skolan utvecklades andra rörelser som krävde revision av strafflagstiftningen. Kring den tyske professorn Franz von Liszt bildades, somtidigare framhållits, ett debattforum känt somden sociologiska skolan. Rörelsen, somhade sitt centrumi nordvästra Europa (Storbritannien undantaget), bedömde orsakerna till brott som en förening av antropologiska och sociala faktorer, med uttalad övervikt för de senare.^ Liszt var fränt kritisk mot den metafysik han läste in i tidens straffrättskipning och framhöll i stället positivism, empiri och exakta, naturvetenskapliga metoder som bas för straffmätningen. Han sade sig vilja kombineraett ändamålsenligt, samhällsnyttigt, differentierat straffsystem med den liberala rättstatens principer, ty strafflagen var — även om Liszt fann det paradoxalt — förbrytarens Magna Charta. Stang Dahl 1978 s. 68-70. Fuchs 1906 s. 60-63. Stangl 1988 s. 74. 2 Liszt, Strafrechtliche Aufsätze und Vorträge, Berlin 1905, Bd. 2 (cit. Aufs. 2) s. 290, 292. 88
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=