109 antropologiska och biologiska riktningarna fått ge utrymme för flerfaktorsteorier, som underströk miljöns betydelse, individens moraliska ansvar och det brottsförebyggande värdet av uppfostrande åtgärder. Men ytterligare några faktorer måste noteras. Även de mer sociologiskt präglade riktningarna visade sig desillusionerade beträffande straffsystemets möjligheter att förbättra alla fångar. Det fanns en generell, pessimistisk tendens som var ägnad att skilja ut de, som man ansåg, oförbätterliga förbrytarna från de förbättringsbara. Penitentiärernas och kriminalisternas diskussioner omdeportation, livslång förvaringeller avrättning^"^ av de hopplösa fallen innehöll samma förintelsekomponent som kan påvisas hos antropologerna. Oenigheten gällde mer orsakerna till upprepade återfall, mindre samhällets åtgärder för att skydda sig mot dem. Biologismenvar för det andra inte totalt utmönstrad, utan vad somskedde var att den förlorade i tyngd gentemot sociologiska och psykologiska förklaringsmodeller. De biologiska teorierna skulle dessutom möta nya vårar i skydd av den expanderande läkardisciplinens kriminalpsykiatri och kriminalpsykologi.I Europa och USA fortsatte oförtrutet en mängd rashygieniska, eugenetiska projekt.Redan vid 1896 års kongress i Geneve uppenbarade sig Lombroso och Garofalo i spetsen för en bastant italiensk delegation. Lombroso fick förtroendet vid alla följande kongresser fram till 1906 att ge en allmän översikt av kriminalantropologins och kriminalsociologins utveckling. I början av 1900-talet var kongresserna så öppna att många tidigare motståndare till den antropologiska skolan ansåg sig kunna deltaga. Det fanns också personkontakter mellan de olika rörelserna. Så deltog alla tre av den internationella kriminalistföreningens grundare, Liszt, Hamel och Prins, i kriminalantropologernas möten.Svenskar, i flera fall knutna till den internationella kriminalistföreningen, deltog i blygsam skala vid de flesta konferenserna. De svenska inläggen tycks ha gått i modererande riktning. Ett tecken på den eklektiska inriktningen var att många resolutioner från 1896 och framåt på samma gång rörde offentlig tvångsuppfostran av barn och behovet av kriminalantropologisk forskning, det vill säga att olika typer av teorier tenderade att överlappa varandra.Beträffande ungdomsbrottslingar R.'idzinowicz - Hood 1990 s. 138-142, 216, 465-489. Stangl 1988 s. 79-80. Anttila— Törnudd 1973 s. 27—28. Stang Dahl 1978 s. 78. Broberg 1988 s. 179. Om »rechter» respektive »linker Socialbiologismus», se Stangl 1988 s. 78—83. 77 Stangl 1988. Lithner 1963 s. 96, 99, 101, 107. 7** 1889 — Gustaf Retzius, professor i anatomi; 1892 — WilhelmUppström, häradshövding; 1896 - Knut Olivccrona, f.d. justitieråd; 1901 - Olivecrona och Uppström; 1906 - Frey Svensson, professor i psykiatri; 1911 — Ernst Göransson, överläkare vid sinnessjukhuset i Säter, Olof Kinberg, överläkare vid Längbro sjukhus och Johan Thyrén, professor i straffrätt. Lithner 1963 s. 95, 98, 101, 103, 107, 110, 112-113. 7*^ Forsythe 1987 s. 188.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=