102 såg att moralisk utveckling skedde genom en obönhörlig organisk rörelse. Vad somåterstod var att inomramen för det allmänna framåtskridandet försöka påverka skeendets detaljer. Spencers variant av »survival of the fittest» präglas snarare av harmoni, samarbete, arbetsdelning och självreglering än av konflikt, allas kamp mot alla och en intervenerandestat. Det är också signifikativt att hanförkastadeallt slags utjämningspolitik med motiveringen att den skämde bort människorna och låste själva drivfjädern i utvecklingen, den fria konkurrensen. Samma attityd återfinns beträffande förhållandet mellan staten och medborgarna; i det rådande industriellaoch liberala samhället legitimerades rättsordningen av och tillgodosåg de individuella intressenas samstämmighet. Rättsordningens primära syfte var att upprätthålla den sociala friden, att bidra till betingelserna för ett fullvärdigt liv i den sammanslutning som staten utgör.Spencers passiva socialdarwinism har sagts förespråka en närmast paralyserande determinism; det enda statsledningen ska göra är att inte göra någonting. Enligt hans sedelärande teser kommer den anpassningsbara, självkontrollerade, förutsägbara, sparsamma typen att höra framtiden till, medan den asociala, oberäkneliga, slösaktiga kommer att gå under.^^ I samband med de positivistiska och evolutionistiska strömningarnas framväxt visade sig följaktligen ett tilltagande kriminologiskt intresse för individens konstitutionella särdrag. En rad författare lade framteorier omatt brottslighet och annan asocialitet orsakades av psykiska defekter, att brottslingar med hänvisning till arvsfaktorer, i vissa fall kombinerade med miljöpåverkan, kunde klassificeras som mentalt sjuka utan att vara handikappade till förståndet.I London krävde Francis Galton att vaneförbrytare resolut skulle segregeras under »merciful surveillance».Redan 1864 hade den franske psykiatrikern Benedict Auguste Morel (1809—1873) publicerat en empiriskt grundad klassificering över mänskliga patologier, där brottsligt beteende förklarades som en morbid och ärftligt överförd avvikelse från den normala människotypen. Han hade därmed underblåst en av det sena 1800-talets mest spektakulära formuleringar av ärftlighetsläran, nämligen degenerationsteorin. I Morels determinismblandades arvs- och miljöfaktorer, degenerationen beskrevs som en urartning, genom vilken civilisationens spritmissbruk och eländiga miljöer avsatte spår i form av dåliga genetiska anlag på avkomman, så att det perfekta människomaterial som ursprungligen präglat människan successivt degenererade. Morel talade inte omsärskilda sjukdomar utan om en allmän neuropatisk konstitution somförsämrades från generation till generation. Mot 1800-talets Spencer, Principles of Sociology, övers, av Lantz i i Strömholm- Frändberg 1988 s. 315-316. ^2 Frängsmvr 1985 s. 194. Sellin 1955 s. 8-9. Radzinowicz - Hood 1990 s. 32. Sellin 1955 s. 9. Radzinowicz — Hood 1990 s. 5.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=