97 5.2. Benägenheten för brott — inlärd eller medfödd? Den officiella franska kriminalstatistiken bildade utgångspunkt för juristen och sociologen Gabriel Tärdes kriminologiska teorier. Tarde fann bland annat att egendomsbrott dominerade i städerna medan våldsbrott var vanligare på landsbygden. Aven omhan medgav att biologiska och fysiska faktorer kunde ha viss betydelse, hävdade han bestämt att inflytandet från den sociala miljön var mest signifikant för uppkomsten av brottsligt beteende. Av central betydelse var människors inverkan på varandra. Brottsligt beteende var resultat av inlärning enligt samma mekanismer somför andra beteendemönster.*^ När Tarde i likhet med de flesta av 1890-talets kriminologer sökte tillämpa sina teorier för att göra klassifikationer, beskrev han en särskild typ av »yrkesförbrytare», nämligen mördare, tjuvar och bedragare, vilka hade genomgått en lång utbildning på samma sätt somtill exempel läkare, advokater och lantbrukare. Deras öde hade avgjorts genomomgivningens inflytande, de var produkter av sin livsmiljö. Kärnan i Tärdes resonemang var att kriminalitet inte är resultat av att personen i fråga är biologiskt mindervärdig, utan av att han i en viss omgivning har lärt in ett visst beteende. Med udden riktad främst mot den italienske kriminologen Lombroso, som vi snart ska granska närmare, avvisade Tarde olika deterministiska läror omindividens brist på fri vilja. I en blandning av psykologi och sociologi framhöll han i stället två faktorer somgrundläggande för brottslingens moraliska ansvar. I den individuella identiteten, för det första, var personens minne viktigast. Gärningar, som begåtts under epileptiska anfall, hypnos eller allvarlig mentalsjukdom kunde inte läggas på aktörens ansvar, eftersom hans minne var stört. Den andra faktorn, social likhet, innebar att personen hade uppfostrats i en viss social miljö, fått allmänna erfarenheter och utbildning och konformerats till den omgivande gruppens intressen, ambitioner och accepterade beteenden. Bestämmande faktor var den personliga identiteten, jaget. Den sociala likheten däremot var snarare ett bihang, som skulle minska i betydelse i takt med civilisationens framsteg för att slutligen, hos de fulländade människorna, helt falla bort. Den socialpsykologiska teorin gav vissa processrättsliga konsekvenser. Domstolens funktion i brottmål borde enligt Tarde inskränkas till frågan om gärningsmannen begått handlingen eller inte. Sedan en särskild expertkommitté med läkare och psykologer medverkat för att bestämma den tilltalades ansvar skulle straffet utmätas på en psykologisk bas. Olika gärningsmän kunde då dömas till olika straff för samma brott. De individualpreventiva syftena uteslöt emellertid inte allmänpreventiva; Tarde trodde på både avskräckning och dödsstraff.'^ Wilson Wine i Mannheim 1960 s. 228—232. Stang Dahl 1978 s. 58. Inlärningsteorier har återkommit i amerikansk kriminologi från 1930-talet, exempelvis Sutherland’s omdifferentiell association. Cohen 1966 s. 93-97. Wilson Wine 1960 s. 234—235.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=