96 ten svarade uppfattningen ombarnens naturliga rätt att få njuta förmånen av 1700-talets landvinningar inom pedagogiken (bland annat Johann Heinrich Pestalozzis insatser) och uppfostras till gudsfruktiga och nyttiga arbetare. Mer eller mindre uttalad finns här föreställningen omett rationellt samhälle, präglat av oavbrutna framsteg och krav på en aktiv, intervererande statsledning. Samtidigt formulerades, efter den andra linjen, idéer omrättsstaten och legalitetsprincipen med krav på att eliminera godtycket i straffrättskipningen. Ingen skulle få dömas oskyldig och ingen gärning beläggas med straff, omden inte var rubricerad som brott i skriven lag. Straffrättens principer om ekvivalens och proportionalitet mellan brottet och den statliga tvångsåtgärden utvecklades omkring 1800 delvis för att tillgodoseden enskildes rättssäkerhet och som en reaktion mot den arbiträra rättskipningen under Vancien régime, då småförseelser kunde leda till hårda sanktioner, till och med avrättning. Hit hör givetvis också kravet på en passiv eller åtminstone begränsad utövning av statsmaktens tvångsmonopol. Nu utbildades föreställningen om en distinktion mellan straff och fostran. De så kallade idealistiska idériktningarnas statsuppfattning, företrädda av bland andra Kant, Fichte och Hegel försökte grunda rätten att straffa på metafysiska idéer om en absolut rättvisa, där lika brott skulle mötas av lika straff.'^ Enligt handböckernas beskrivning av den »klassiska» skola, somska ha dominerat europeisk straffrättsvetenskap från mitten av 1800-talet, utgjorde straffet statens rättvisa vedergällning av gärningsmannens klandervärda beteende, och var därför ett begrepp somavgränsades från fostran och prevention. Den teoretiska motsättningen torde ha överbryggats i praxis. I verkligheten var det inte alltid så helt med ekvivalensen utan många av 1800-talets rättsordningar, inte minst den svenska, medgav ett slags dubbelspårighet, där tidsobestämda skyddsåtgärder somövervakning eller tvångsarbete kunde följa på det rättvisa straffet, om förbrytaren bedömdes samhällsfarlig.*'^ Dessutom måste man fråga sig, omden svenska juridiska doktrinen under 1800-talet verkligen ansåg att straff inte hade något att göra med uppfostran av gärningsmannen. Ämnet återkommer längre frami undersökningen. '3 Agge 1957s. 25. Bramstång 1964 s. 51-52. Anners 1990 s. 151-152. Strahl 1955 s. 17-28; 1961 s. 25-26. '■* Livijn i Styrelsens öfver fängelserna och arbetsinrättningarna till Kongl.Maj:t afgifvna berättelse angående fångvården i riket år 1838 och 1839. Hammarskjöld 1866 s. 91-92. Aquilonius - Johansson 1934 s. 14. Olivecrona 1872 s. 20-22. Wieselgren 1895 s. 407—410. Agge 1957 s. 21 not 34. Strahl 1955 s. 26 fn 4. Frommel 1987 s. 104-107, 193. Wennberg 1985 s. 16. LU 1845:93:4, 10 och 17; LU 1848:58:3—4. Hagdahl 1845 s. 31. Se även nedan om 1800-talets europeiska lagutveckling, del Voch VI. Se nedan om »Den onda viljan», avsnitt VI.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=