95 sällan har överlappat varandra eller kombinerats till mångfaktorsteorier, förenas i tanken omatt mänskligt liv i mer eller mindre grad är enprodukt av omständigheter.’® Motpolen till dessa empiriska skolor är ideologier som framhäver individens fria vilja och hävdar att varje mänsklig handling ingalunda kan återföras på någon orsak somså att säga förklarar eller kanske till och med ursäktar beteendet. Ju tyngre vikt som lagts på fysiologiska och biologiska kännetecken, desto större har benägenheten blivit för en sträng, pessimistisk determinism. Det har därför antagits att den seglivade och ständigt recidiverande benägenheten att förklara brottslighet med konstitutionella eller patologiska drag hos gärningsmannen utgår från en (undermedveten) känsla av befrielse över att förklaringen undantager samhället från ansvar giska teorier, sombetonar miljöns betydelse, samsas bättre med krav på vidgad offentlig omsorg eller tvångsvård. Miljöteorierna, har alltid haft lätt att göra sig gällande i doktrin och offentlig retorik; uppfostringstankens historia visar livskraften i föreställningen omett samband mellan uppväxtförhållanden och avvikande (eller konformt) beteende. 1840- och 50-talens våg av förbättrande institutioner, till exempel cellfängelset, folkskolan, räddningshemmen — institutioner, som vi ska studera i avsnitt V— kunde bara bli meningsfulla från den optimistiska ståndpunkten att mänskligt beteende är en produkt av postnatala erfarenheter. I den europeiska debatten uttrycktes från senare hälften av 1700-talet allt större tilltro till uppfostran som ett universalmedel för människosläktets förbättring.Många upplysningsfilosofer återkom till grundsatsen att det är bättre att söka förebygga brott än att straffa. Även om det alltid funnits preventiva synpunkter i europeisk straffrätt och naturrätt, var det först genom upplysningstidens rationalism som grunden lades till ett genomtänkt straffrättsprogrammed samhällsnyttan somhuvudprincip. Det ligger i sakens natur att preventionstanken borde vara ledmotiv i en sådan straffrättsteori. Här finns också ett frö till vår egen tids problematiska inställning till vård och straff. Från samma historiskt givna naturrättsåskådning som upplysningstidens samhällsfilosofi utvecklades nämligen två till synes motstridiga linjer. De utilistiska, brottsförebyggande samhällslärorna föreskrev att nödvändiga straff skulle utmätas efter praktiska överväganden om ändamålsenlighet. Preventionsidén motsvarades av tanken på statens plikt att åta sig vård och uppfostran av försummade eller vanartade barn. Mot föreställningen omden statliga plikMannheim hänvisar till en vanlig indelning av kriminologiska teorier i tre grupper: a) fysiska - antropologiska - biologiska; b) psykologiska - psykiatriska; c) sociala — ekonomiska. Han anmärker dock att kategorierna kan anses överlappa varandra. Mannheim 1970 s. 201—202. Kriminologins historia diskuteras i Anttila - Törnudd 1973, s. 27-37. Se också Olofsson 1971 kap. I, Håkansson 1972, Cohen 1966, Clinard — Quinney 1967, Rubington — Weinberg 1971. " Radzinowicz — Hood 1990 s. 3. ’2 Bramstång 1964 s. 1. för brottet.” Å andra sidan skulle sociolo-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=