91 brottslingen. I Paris 1895 uttalade kongressen att det krävdes ett extra strängt straffsystem för yrkesförbrytare, som tillät att brottslingens grad av fördärv skulle vara avgörande och inte brottets tyngd. När det gällde unga lagöverträdare tycks man varit enig om behovet av offentlig uppfostran, men oenig omhur den vaga parollen skulle omsättas i praktisk handling. Penitentiärmötena lämnade viktiga frågor utan svar: På vilka grunder skulle barn kunna tas omhand mot föräldrarnas vilja? Efter vilka rekvisit skulle en ung lagöverträdare dömas till straff respektive sättas i uppfostran? Vad skulle den offentliga uppfostran innebära i praktiken? Vilken myndighet skulle bedöma och klassificera brottslingen, respektive föreslå och följa upp behandlingen? Vemskulle betala vården? Man diskuterade grundligt vad som inte var önskvärt — åtgärdsrekvisiten — men komsällan in på vad somskulle sättas i stället — medlen. Någon möjlighet att döma straffmyndiga ungdomsbrottslingar till tidsobestämda anstaltsvistelser öppnades inte. Penitentiärmötena ifrågasatte dessutom aldrig själva grundelementet i den allmäneuropeiska modell för straffrättslig tillräknelighet som modellerats i Code Pénals (1810) »discernement», alltså kravet på förståndsmässig mognad eller, somdet hette i 1864 års svenska strafflag, »urskillning». Infantiliseringen av tonåringar, kraven på höjd straffbarhetsålder, glidningen från paroller om straff, skuld och klander till vård, behov och barmhärtighet innebar emellertid en nedtoning av tvångsåtgärdernas moraliserande, klandrande inslag och öppnade i stället vägen för analogier till givmildhet och fördelning av något gott. Förskjutningen avsåg åtgärdsrekvisitens formoch innehåll. Den grundläggande, filantropiska tanken var emellertid inte ny. Barmhärtighetsaspekten uttrycktes ofta under 1830- och 40-talets uppfostringsdebatter, liksom i Mittermaiers skrifter och penitentiärkongressernas protokoll från samma tid. Vid mötet i London 1872 anförde Mary Carpenter, på höjden av sin ryktbarhet, att nu inleddes »absolutely a new era in the history of civilization, and acknowledged that those who had hitherto been excluded from society were to be regarded a part of society and to be restored by it.»^^ Liknande, möjligen mindre självbelåtna, tongångar uttryckte Gustaf Fridolf Almquist två år senare: »vilken bland oss är den, somskulle vägra sitt bistånd för att rädda det barn, som är på väg att bortföras av vågorna eller att av lågorna förtäras? /.../ ’Det I haven gjort en av dessa minsta mina bröder; det haven I gjort mig’ — säger Herran». Almquist sökte sponsorer till den blivande åkerbrukskolonien Hall, en privat institutionsomavsåg vård av lagöverträdare under 15 år, det vill säga en kategori som från början hänvisats till husbondens tukt, men genom 1864 års strafflag kunde dömas till allmän uppfostringsanstalt, omtillgång därtillfinnes. Paris I: 1, Teeters 1949 s. 83-103. Schmidt 1936 s. 182—183, 192—193. Teeters 1949 s. 23. <’■* Almquist 1874 s. 67, 69.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=