90 samhet ha upphört.Däremot var den nordiska tidskriften livaktig och många svenskar medverkade i redaktionen. Genomreferat i Tidsskrift for Rettsvidenskab (TfR), somgavs ut från 1888, spreds informationompenitentiärmötena även till jurister utanför straffrättens område. I ledningen för TfR satt Francis Hagerup och Ivar Afzelius, två nära vänner till Bernhard Getz, mannen bakom den norska barnevernsloven 1896.^^ Somframgått spelade Ivar Afzelius i egenskap av justitieråd och riksdagsman en synnerligen framträdande roll vid tillkomsten av de svenska barnavårdslagarna 1902, där man får säga att samtliga av hans inlägg avsåg att föra unga lagöverträdare under 18 år från den statliga straffrätten till den kommunala barnavården. Innan Högsta domstolen yttrade sig 1899 över ligapojkskommitténs första betänkande lät Afzelius sända materialet till Bernhard Getz. Denne visade sig betänksamöver att agan fått så framträdande plats i det svenska systemet och över den processuella splittringenmellan nämnd och domstol samt ansåg att Sverige borde införa något slags varning eller villkorlig dom.^° Flera av Getz’ ståndpunkter återkom, som vi sett, när Afzelius sedan yttrade sig som justitieråd och riksdagsledamot.^* 4.3. En länk till behandlingstanken? 1870-talets internationella penitentiärkongresser slog alltså inte an ett nytt rättspolitiskt tema utan fortsatte en diskussion sominitierats åtminstone redan på 1840-talet. Frågorna omoch hur det allmänna skulle ersätta bristfällig social anpassning av barn och ungdom stod i centrum. Många av de befintliga uppfostringsagenterna i arbetarbarnens sociala miljö— familj, skola, arbetsliv — bedömdes som otillräckliga. Kongresserna rekommenderade ökade möjligheter för staten att övertaden faktiska vårdnaden och uppfostran av barn med sociala problem. Man tycktes vilja flytta hustuktsrätten från familjefäderna och arbetsgivarna till kommunala, administrativamyndigheter. Under 1890-talet fördjupade penitentiärerna sin diskussion beträffande ingripanden dels mot miljöfall, de barn som riskerade att vanartas, dels mot föräldrar, som inte kunde klandras för barnets vanart eller farliga uppväxtmiljö. Samtidigt utvecklades en försiktig tendens att vilja byta ut korta, tidsbestämda frihetstraff mot längre, individualiserade, tidsobestämda behandlingar. Krav framfördes dessutompå större tvång mot förbrytare somföreföll särskilt farliga. Inte minst i fråga omåterfallsförbrytare fanns tendenser att flytta straffmätningens tyngdpunkt från brottet till möjligheten att återanpassa Nelson 1986 s. 101. NTfF 1886 s. 112-117. För den omfattande korrespondensen mellan Afzelius och Hagerup ,»Kära Francis - Kjsere Ivar», se Modéer 1984 s. 173-188. Se även Afzelius 1921, Andenars 1973. Getz till Afzelius 8 mars (december) 1899. Afzelius arkiv, E 9488. RA. Prop. 1902:7:23-41. FK 1902:29:58-60.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=