89 myndighetens vårdnadsrätt upphöra; det allmänna trädde in loco parentis.^^ Även om man nu avlägsnat sig långt från den ekvivalensprincipsomuttalats vid mötet i Rom tio år tidigare, kan 1895 års förslag knappast anses radikalt ur teoretisk synpunkt.^"^ Man avvek inte från principen att straffmyndiga skulle dömas till rättvisa straff och omyndiga till uppfostringsåtgärder. 18 år var sedan 1871 övre gräns för villkorlig straffbarhet enligt den tyska riksstrafflagen. Ur praktisk, kriminalpolitisk synvinkel var innebörden givetvis en annan, dels genom att fler ungdomar skulle föras från straffrätten till socialvårdens uppfostran, dels genomförslagets allmänna tendens att favorisera en långvarig, kanske tidsobestämd offentlig behandling, omsorg och kontroll, som avvek från vad den »rättvisa» straffmätningen kunde medge. Ungdomsfrågorna återkomkontinuerligt på de följande kongresserna. Mötena i Bryssel 1900, Budapest 1905 och Washington 1910 diskuterade bland annat återfallets betydelse som grund för straffskärpning samt särskilda straffprocess- och fängelseformer för unga lagöverträdare. För utvecklingen fram till första världskriget tycks emellertid de stora linjerna varit tecknade redan 1895. De nordiska länderna var allt ifrån inledningen i London 1872 väl representerade även vid den andra vågens penitentiärmöten. Av stor betydelse blev kongressen 1878 i Stockholm, där över hälften av delegaterna var skandinaver. Tillfället användes till grundandet av Nordisk Tidsskrift for Ftjengselvcesen og ovrige PenitentiiXre Institutioner, vilken skulle komma att sprida frågeställningar och förslag från utlandet till kriminalpolitiskt intresserade debattörer i de nordiska länderna.55 1878 grundades dessutomen nordisk penitentiärförening.^^ Vid den nordiskaföreningens möte 1882 i Kristiania var ett ämne: »Stämmer lagstiftningen i de nordiska länderna om försummade barn och unga lagöverträdare med vår tids fordringar till en företrädesvis preventiv behandling av den nämnda klassen individer?». Den svenske delegaten Fredrik Fant, tillika direktör vid den privata åkerbrukskolonien Hall och sedermera ledamot av ligapojkskommittéen, ville göra skillnad mellan miljö- och beteendefall. Han anförde att vanvårdade barn var en ren kommunal- och fattigvårdsangelägenhet medan uppfostran av vanartiga barn och unga lagöverträdare måste vila på staten. Fant hittade stora brister i den »preventiva behandlingen» av förbrytare mellan 15 och 18 år, vilken varken tillgodosåg ändamålet av lidande eWer förbättringNEfter 1882 års möte tycks den nordiska föreningens verk- ” 1895 IV: 1 och 9 i Teeters 1949 s. 98, 100. Det stämde med en allmäneuropeisk lagstiftartendens till höjd straffbarhetsålder. Se nedan del V och VI. Även Stang Dahl 1978 s. 70. Getz 1887 s. 129 ff. Stang Dahl 1978 s. 61. Fredrik Stuckenherg spelade stor roll för tidskriftens första decennium. Den upphörde 1911. 1913 började de nordiska kriminalistföreningarna ge ut »Nordisk Tidsskrift for Strafferet», vilken 1949 bvtte namn till »Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskap». 5'- NTfF 1878 s. 153-197. 57 NTfF 1882 s. 168-196.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=