88 om straffbarhet ersättas med den framåtblickande frågan om barnet behövde utbildning och korrektionsuppfostran, vilket för de flesta europeiska rättsordningar — teoretiskt sett — borde ha inneburit en höjning av straffmyndighetsåldern. Sektionen ville också tänja på principerna om ekvivalens, proportionalitet och skuld för straffmyndiga lagöverträdare mellan 16 och 20 år. Visserligen föreslogs ungdomarna fortfarande falla under straffrätten, men domstolen borde — vilket var ett avgörande principiellt steg —få största möjligautrymme att i det enskildafallet fritt välja mellan åtgärder, allt ifrån en enkel varning upp till normalstraffet för vuxna.Förslaget tenderade med andra ord att differentiera påföljden mer efter gärningsmannen, hans uppväxt, miljö och prognos än efter den brottsliga gärningen, att se mer till behovet av individualprevention än av rättvis vedergällning. Förslaget vid kongressen 1890 mötte ett öde liknande Mittermaiers 1857. Generalförsamlingens majoritet accepterade inte tankegången, förslaget bordlädes. Den femte kongressen 1895 i Paris upprepade tesen att ovärdiga föräldrar till vanartiga, brottsliga och försummade barn skulle berövas uppfostringsrätten och dömas till straff.-‘*2 Man tunnade dessutom ut skuldkomponenten så att även föräldrar, somoförskyllt inte kunde ta hand omsina barn, skulle »hjälpas» genom en strikt verkställighet av skollagarna och inrättande av barnhem eller Kindergartens. De straffrättsliga frågorna ledde till många resolutioner med föga substans. Särskilt otydlig var man omprinciperna för val mellan frihetsstraff och uppfostringsanstalt. Straffbarhetsåldern borde höjas till 18 år men yngre otillräkneliga brottslingar kunna dömas till tidsobestämd uppfostran på institution. Kritiken mot kortvariga frihetsberövanden återkom även här; ungdomsbrottslingar ansågs främst behöva långvarig påverkan, utbildning, träning och förbättring, men varje tal omstraff måste skjutas åt sidan. Vården skulle vara tidsobestämd med möjligheter till villkorligfrigivning, övervakning i frihet och nya intagningar. Först när den intagne blev myndig skulle den administrativa 50 1890 I: 5:1-3 i Teeters 1949 s. 70. Schmidt 1936 s. 194-195. 5' Teeters redovisar förslaget från sektion III utan vidare kommentar, vilket reser den källkritiska frågan omhans redovisning i sin helhet måste tas med viss reservation; det är möjligt att flera av de resolutioner han presenterar inte antogs av generalförsamlingen. Åandra sidan är det mindre intressant omförslagen fick stöd av si eller så stor majoritet inomgeneralförsamlingen; det viktiga är att problemområdet avgränsades till att gälla konflikten mellan individualprevention och straffmätning, något som i alla händelser torde framgå av Teeters redovisning. Eberhard Schmidt drar nog däremot för långtgående slutsatser när han betecknar sektionens förslag 1890 som representativt för hela kongressen och som »Der entscheidende Schnitt zum erzieherischen Denken». Se Teeters 1949 s. 69—70 och Schmidt 1936 s. 194—195. Aschrott 1892 s. 54, liksomGetz 1892 s. 2, påpekar att sektionens förslag inte antogs. Getz kan ha hämtat upplysningarna från Aschrotts skrift, somhan sade sig just fått i sin hand. Getz 1892 s. 3. 52 1895 IV: 3 och 4: VI: 1—2, VII, VIII i Teeters 1949 s. 99. Den nya sektionen för barn och ungdom ska ha varit en av de mest välbesökta. Teeters 1949 s. 97.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=