84 fostringsanstalter för barn till olämpliga fäder.^^ Brink kretsade i själva verket här kring de två teman rörande barn och ungdom, som skulle stå i centrum under nästa våg av penitentiärkongresser, 1890-talets internationella kriminalistmöten och i debatten inför 1902 års svenska uppfostringslagar: statens rätt och plikt att tillgripabrottsförebyggande tvångsomhändertaganden av försummade barn samt principerna för resocialiserande behandling av unga lagöverträdare. Västerlandets internationella kriminalpolitiska debatt rörde alltså redan vid mitten av 1800-talet det dualistiska förhållandet mellanvedergällande och uppfostrande reaktioner på brott. Redan då uttalades åsikten att en dynamisk socialpolitik är ojämförbart mer effektiv och samhällsnyttig än vad en kriminalpolitik eller ännu mindre ett fängelsestraff någonsin kan bli. Redan då restes krav på tidsobestämda frihetsstraff, vilka antogs kunna tillgodose samhällets behov av att å ena sidan skydda sig mot oförbätterliga återfallsbrottslingar och å andra sidan släppa eller reducera straffet för lagöverträdare med god prognos. 4.2. Den andra vågen 1870-1910 Från början av 1870-talet inleddes under stor optimismen ny serie av internationella penitentiärkongresser.2"* Ansatsen var utilitaristisk, positivistisk och evolutionistisk. Vissa deltagare tycks ha upplevt sig somnydanare men samtidigt stående i en utvecklingskedjas sista, högsta och avgörande skede. I en rapport inför 1878 års möte i Stockholm hävdade straffrättsprofessorn i Uppsala, Johan Hagströmer, att de tidigare kongresserna företrädesvis ägnat sig åt fängelsefrågor, nästan saknat kännedom om progressivsystemet och fastnat i teoretiska diskussioner. Desto mer tillfredsställd var Hagströmer med den rörelse han själv representerade och som vidgade debatten till understöd av frigivna fångar och åtgärder för att rädda övergivna och vanartade barn.-^ Mot bakgrund av föregående avsnitt förefaller Hagströmers beskrivningtendentiös, en hållning somär förklarlig. Rapporten hade tillkommit på kort tid, 20 år efter händelserna somden beskrev, inför en kongress i Sverige och dessutompå uppdrag av kongressens sekretariat. Det kunde finnas många skäl att framhäva den nya rörelsen på bekostnad av den äldre. Bedömningen av den andra vågens kongresser lämnades dessutom/öre mötet 1878 och kan därför knappast gälla som belägg för vad som skulle komma senare.’^ TolkningsutBrink 1859 s. 55—59. Omuttrycket »Fångstyrelsen», se nedan 9.2. -■* Kongresserna före första världskriget hölls i London 1872, Stockholm 1878, Rom 1885, S:t Petersburg 1890, Paris 1895, Br\'ssel 1900, Budapest 1905 och Washington 1910. Schmidt 1936. Teeters 1949. 25 NTfF 1878 s. 206-216. 25 Däremot Stang Dahl 1978 s. 61: »Penitentiärkongresserna hade enligt Flagströmer ett annat ändamål och en annan karaktär än 40- och 50-talets internationella fängelsemöten».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=