*4. s': 1 • r • f I V r ' ■ .s 2; y • :• > ' I I \ ! I \ : ✓ 1 \ r. i I ■'h r . \ / f / I .1» 1^ \ I i i \ / . /1 v; s. / ; ^^.^ ; /' * \ > ■. ' / i \ I » ■ /'i ' \ I I \ t r ■ / V \ f f r i i / ■'T I \ i I / ■ ^S. 4 \ 11 \ I \ / / I > ' i \ \ ' > I ■< ' ; t I \ \ 1 1 \ i I i I S > ' >■ 4 / i j / ; \ \ V, \ \ / 1 ♦ r 1 • >, / V / 1 ' ( > S ; / \ t'' 'i'' ,/ I ■ t \ I / \ \ ; / i f / \ . I l \ ■ ' • \ I 'i > ' / « < ./ I r 0 • \ s'* f \ V » / / ' < } V > • w;- \ ■ V .S I ; \ \ / \ . ■; \ I V 1 i' t, '' h' \ •s ) I ' r I / \ -y \ I J > ' V V /• I / ‘ t r // J I < \ I \ V « / > r i I V \ S \ " \ t I V ' ■I / vKI i . ; ^ . I \ A / ■/ ■ y \ •i .' 4 I _ A1- \ I V ✓ . A 7 A N ■; { V ' \ I ✓ I /w r,' ; \ -.1'. V \ \ ’) h -■ \ I \ t ■ \ \ ■% ‘ r / I i ' \ V / . Vs'' \ , '! i‘ /— •' I / o.;" V / \. \ / Pc. ' V / A \ \ \ ^ £ J ' > ■ \ ? 'i \ \ \ ^ < I f' ^ I ' ) I ' i -., V / \ \s -A - i \ 1 > i / .? ’" t s 4 t / 1 - \ 'I \ I ^ < V.' . ^’ r>" '■1 \ t ■. r / T f ' \ 2 \ /' A '' 4 •1 > *, C* sr > I I \ \ ' ^ V » ^ ^ r •' ' i I .1 j ^ ‘ y I t ^ I / V !- < \ ■ t3 i ;• .1 v' \ t • •» •1 hf • L \ v< ' V' '\~ \ N x/' I jr* ■ ^ 3 V ; I' ’ 1 S s' \ t - r •— \, >' r-. i : 'v v» • V. -r 1- \ V 7. \’ I [ t • I N '!> t f >- \l v' *P “1 / M/ • ^a'>' /■ V " \ 'h" ^ IVI .\ I / 1 i \\ . ' s' \ ✓ t / " / I : & i . 'SS ■ :i \ ' ; I ,• f- I ''.A t s/ 3. I V t.. . -v /, . ; ) s y- )'- .■' 1 m,- \ ' I ■- ' I i > 4 - < ' / > / > . V . ' ■> ' / « \ - ♦ ^ < N / > /> V I i. -I O I ■J A A fl S' '3 \ . f \ \ \ ft' X'"'. r 1 . 1 .1 ! .. f \ /■ f f i' s/ ■A'> » ) < J V X \ I i ) I i ' A I / f ].f ' \ V \ t, \ f ! \ i i / / . ; V ' c' 1 V' , -'. \ • 1‘ / . \ - I - I f \ \ / ! • /. / - \ \ \ ' 3 ' '< .. \ \ y ^ - A / 1 \ / I •; . I •i 1 N J. \ i - \ \ . \ i ! / \ \ \ I \ o t \ 1 V 1 I / •s. t »• > - \ i / l ; \ / f ( f i I I \ \ I -, V ,x. ^ - A i I I I ! ;■ ; \ / I / I A i I 1 / I i > N. \ i ! I I A/ l\ ' \ \ / \ I I >'l I 'I /. I V s' V- } 7 . i ' \ I 4 /f' i i I . '' '( I H ■ A X \ / f. / J / A ' - / \ \ A ! i * y'' I. <> i ': S.'- f \' /■> \ I ]. X C ^ \ (' \ ^ / \ 1 / i \ V \ y- : I ! 1: / V V A ‘.' I r I 1 I ; A \ /- 1 • I / . \ / / , \ A t i' 'P I ' .' V / f . r ■; J ■VP . / \ .-V \ ■>. \ '' ‘r r/‘ ■' .\ i \ I -i ; \ \ I / I / ^ / A A > y \ \ \, I ' . A ) c \ { \ / '\ / V ^ \ J 1 A Cl y ' i I \ \ s : • \ i \ \ ! . / / \ t A, I •cA 1 \ I ; I *s \ 1 \ i ' ; 1 I,': ' » • i J _l I
' 11' ''' 1 r . / '^->1 ;KV ' < V / iVx ' '\ -\' I - I 'v \i'-'\/-,< ■ '^1 ~A X I " '\ ' f i I V v.u't ''^’ \ n ' <1.' \v'y N j ' >, '/’ 'f ^ n. -‘ :7 ^ >C / I' v> 1 N, /' V >' V.' ^ . ■ V"' \N :\ - \ \ ■ \ \ / h ', s; / T i ( ' ' s. I-o ■i I X , I / \ / „/<V ^'V'v "7 .'v < ^ ■' ' 'v.wr ^ /\ \ \v . > •V ''r \\ ’ i -.:i ^ r t / t r 'V , '•t 1 I' vv \ \ \ V \ -■!, / i ' 1 '. 'W — I > \| », . V.- \ I \ A . ./ ✓ •W I '/' , x\ N . V ' t / t , » / I / > I Ax I A \ ' r \ I Jc-''-' - . ^ ^ M-. / ■' ' 'l' V ,' i • , ■ ' l - n ' A A-' ’ .\ U ^ ^ 't 1^ t l' ■'4 I I kH //y / . r ■ > '-A 1 'V' 'V ' ' / /■ <.' \ / < I j II ' n V /' A f i I ' 1' \ M A? ’ ; ' N , . V '( aA'iLu'I-,/' Vc ■', \ 7 ^ ) .\ ' \ V - A 'a’v.Va.'"' N ' \ \« ■S» I I r'A I'l I -f''i '• X ^ \ u I (' \ p-^ I j in -> l^Ä, - .JA i>. 't Nl ; v< / . I V ' ;‘;r V x'5^vU )’ ' / ( i / f t •Vv J • r * / ' ”a' ^ Is » \ ' . I M \ r I LI •/k V t \ X ■:;t I 1 -^> '■■■ I . S' - -' >.v - IV— V,. 9-P- - iy- ^ Ä n ' - \ A //'' 1/ ' / A! \ ? ' ,-! \< ./ / A''' N \ >0 // \;l/ ■ M '' •» . uA \ ^ \ A».' \ / • if A V 1/ > ’ ''^’i I i-.r 1 'y V .v' ✓ - / / \ 1 .'a vl “ A '■a ^ A ■ y s>j 'M ■' I'-1 \ i I y * f' \ I-' l/V , , y* ''/v' ' : A ,-T i / " I • A \ / ■'/ ' \ / - Vr \' I I I ) \ — l nv v iv' 'V' .^/7 .. ■ v ' I t I- ■|<V- -I i w I r>- /•X ' (a/' ■ / r I \r. ry (•>' /4 ✓ / I ' A 1 K' » ' J \ '/ I . : ' iVx' ^ » ^ » A* " I t S \T I / ^ »\ > V iX \ '' A A- ''•'A, A.' A' /, / \. - / I ‘ r. '.'• ^'t 1-,^ ^ K'' '(X'lV/ -A\ \ h , \ ' N. ' / I 7 ♦ \ / 1 NN \ I L. 11 V A \ \ 7» > i's/ V f\ ' ^ ' - ! I \ 7 r J. / i "A / < I A V I I. < I v' I I -K^ i V ■< \ \ r-- X _ ^ ■/ ■ / > “ I A \ ». / I V 4.'v 1 \ .Y / . f \ V ✓ '''■r'.'i' ; 4'- ' '" ■ k' / v'^ ' '' /r A-' % .'V; I ^ / /' /» ;/ P'.-V 'A;', -H/y.i.- I /I.' / /" -7 / vl (' / A > . " / t t I \ .-A, A ^ t . .VJ \f y' t *'* I I ' I .' -i»- ' -K ■' / I, J ■■- ( X /'(' A' " I - ' '« i I } I . < \' \ ...A > )• ■ f' f 'AfiA / V - I \ ' > 1 I • I i \ i'.' ' I I , All ^ \ .V J I'.' ■■ \ p. Pi'' s> I'l* 'y ' !>. Y A v/v‘ V / 1 J.l' X ' l,'^' ✓ . p; / I V 'v f I'/. ■ ^ /' I 'I :?> '» i M V \ / ^ i 7 "Y~ / V / \ / p-l ' I \ /• ■'/ • / /'' - ; ,' -- A ■ v> \x \ / -'• \< A' X \ !*> V \/ I • '< yv ^ , ^-v'A } 11 y'' /tl / A" '' ,4V I,.' , 'I < I 4 //" y I I A . '' V I \ \ '■, ■ / \ f >' V: ;> I ^ » ^,w, 's-A-p/i'' y A;A \j I ' py, ' / "/ 4f 4 X t . I / > ' ' -• x" .' ^ 'v n }.x>- -L . V ' / I \ f < J ' ' / -x ■* \J > , ' Av/* ■' / I ; ^ I I i / \ I "»y • \ \ J O i~ - /'. - ■*’ r Y '\/ 'x ; 11 -J n\ 'f - v.' •i-A \; ' ■> I \ •T i :A' / '• , A" 1 •'• ' .r- \ \ 1 V. f ' '’Y I _ y i i \ / ! >« I f / I s '4 i / I \\ / \ ‘ < '!• t < V \ I -y (>- A ',/,• \ X y' .-' I 'A } \ y i I v' > \ ix ^ \ V- > A / \' 'X I I 'A P i''''Y - «[■ I-.-' A'V .. 1/ ', li'- - V .'4 \' V'> '• 7}'‘ I» /I' '7l V [\ Y. t / ■ 4 f- ' 1 ' \ U'v ^ Xj, A ■•' I, /' . \ -'l'' 'f /, A'' A, V T >< V , '' I '' I I r / V \ 7- i ' -\ i -' ' f '•"'I. A'. j\' 'Y r ■ I .x' -r ’'/'/ j' '' J ' VN ,.’ V ' < \ ' '7 »f / 7 ’ f, I / Si\ / 'S' -X' ♦ ■* }^:S' ' i • s ^ \ A' ' ' yxi \ f / \ . I /'U *x I * < \ \ \ Vs ' "X » f \ "k'P \’4 ^ ’ a^A-7 ' ■ (\ 'i ^ < J V i 1, X'x ) . \ I N \ / > I \Y' ' \ \ I t 'f' k- ' X ■'/' ■ ' /' > f /'P - t*- ' c a ' , / -1 i I " ' ' ' \ -I' A \" '.V \ I 1 •Vs' / / ' \ ^ X y"\ > \ f -.A- 'ISJ ^ r s \ -U' f / Y ^ C/' V A , 4^'. *X \ '7. \ I (T I 1 / s ' v< X. I : N I 1 I \ I -• \ I II > / / » 'y s r X 1 iA / I i\ \ # ' / C X rj , .;// p / , < 4 I 0 {' I / I > I I / \ ' - '/ I I. / fu r — f / J / V/ » ^ \ ,1 \ ' I ■ 171 , / '\ A V >V' VA V --‘s'-J V V I s . 'A /. , V p « ^ W ' ' X / / /x"/. ' s ✓ V- '- ^ \ y / I ' 4 S \ ' ; ' !■ A \ \ Vv ! ✓ ^ \ ■? I \\ I iX ^ 'V X \ I / 4# ^(y \ ✓ ^ i \ I ' V J'x ''I- /I <-C ^ xA f'- * A -( X.N A ' ( ' ' x' ' V X. ' A/ p. . . 'A I \ ‘ ' A- / • " I / 'I' i I )" -T I ■yA P' ^y ' Ix?s i r ‘‘ • /t / Xs / ' j S I / ' I \ 7A -\ 's \ / / A V'i 'J ' '\^' 7 1^ A' \ r - A V ^ / y A. s' >\ A-' L \ \ (,h , I 's' x I 1 ! y X. /. ■ I ? t ''■ ■ • A.' r ^x I 45^'.1 X 7 '■A ' / \ ^ A. i \ J > ; '^x X /. 1,^ / <■ y Pif I,.' I' A ^ — < ’ 7/4^X Vl A/x, A- - V X '-/'p.- V.|'‘''- '-O'*' i' •t x'A'x»yA' '/4 x^ ' I'* uI .44 J t ' / ..-■..•''I I /4 ,S ■' ' V;V, ■ A- ' . ' X I 1 I X4 I'4^. ' < \\' \ I r. / I'V ^ M \ / "‘'i< 1/ ■ f V •x, V - A ' t \ , 7/ ■. 7 i Xs ^ I f I I i J 1-, \ ( I'i s J ' ( ' /’ I /, V ' ' .1 aA r^' ',x^ s X \ :r- ^ V / AY'- 'x \ \ / \' 'xx.; - r\ f J . X I Jr xA h t Å X t \ y*. I J-^/ * A I I \ /. ^ \
N V-.. »N \ r • X-f* / . .I S\'J \.V >. >■ ' "'■/1-'' f t \ t \ MV; \ . ^ 'V. u I < *\''' t' ■ ^ H ‘ >r V I :,/ .'■ •; ;■' • > h (, s ■ ..y,. / “ t \'i ' >■- ,'A »• '> \ - i ■ '' 'V1 ' *■ S f . > I t V Vx i\' • / V / / I - tv- >V' .. i I I ■ <r yv\ / I * V I' ^ • V» » / \ > k . \ 'Ft \ir v\ ^ ■ / I \ w \ K il A / V / S "■ y^» f \ 4 < \ > ^ r- ^• ^ I ■' \ . '' ■ ■ V ^ "l./ \ * r >v \ t K •' ' \ . y.^t \, I »■I < . '*.' '. V. .' \ *- ^ VI f t t . \ \ ^ / '■ ,, . " A' \ I I I « ^ t V ' A,. ' ■OH' g-, - : 1 \ i>_ i. ' , v> \ /• t A *.\ t. t r/!■<*'' \ .• IV 'V u' ,'1 ; I r , * « n' i*.>' '/ i^/v ' ■1 V ' t. \ \ / I ' f r. ^4 ' ,• ‘ '■ i fi > I I f* I ! I. / / ; '^k iH / >1 J t V»./ ■ ''i / / 6' V. \ T » f : 4 / -; / I # 'l ► I f. '.i-vi';: .1'' ‘ V‘' '4 j- ^1-' v' S ri M - ' ./ .1 \'?5 I > ^ K I r X\> 'y /■/• ‘\ A ; ' t 1»; ••x • ' k / xs \ \ ’ .' I V f j. I ’ 1 i ' A/-' - \i 11 >\ ^r' / V '■i • ' \ L K V'.'V, \ V 1 \ \ N / r‘' ‘' 1 'a ‘ ' / i- • V hi / i ^ :4 'i W v'.r/V, . . ■ /'' . . n/ \ ,« IXf 1 M S \ 'h'V- .‘ > 1 ' ' <-1 S ft 1 / : V -•i « ^ K •'-V ' { / hi/ I A ■ V \ » J ' / A' * I 4 / -fr / AV / A ' . S - VI » '/ 5 '' N '• '* y /A «r , ■ \ ' M' ^’, ' I / I i , \ i t .\ ■; ■ ^ i' .1 • 1 ,' ■ ; y\ I. I ,> » i' / .vi^ Vf^ ‘ i . >-.-•■ I f -.1 1, ^ • '. f/ -' AvV ■ '<'''' ''yif- "A I rf. ' yp 1/)' , I \. U '/ .>■ \( N A' -' ."T ly A / f. \ !. I I / > ’ r V' : X > ^ 1 ;./ \. V \\ '!v ft 11 3 A I A V / \ \ I I ■ ff / M ■> ~ -r ( I ; v; p Y t; V ' t y Vi't j.. ) r I ' : / I' Jy t I V' A 6‘ /C ^ '♦ '• '/I V * '' T> ;• v ( . 'ri' A »• I V I' ' tA t- ' / N 1» > >' ,A. ' • * » .j, ' t A t V %. / i-*. V I J' .' A... V ' ' J . \ \ I J V, . r ’ A I i' '* a;."' a r t ' ‘ A N : \ A , ''C l V-5 ^.' .1 S ■ A .-f.. 1 • n *-1 1 ''a i t /. . I ' >'■ - j'v’X . \ ( ' i 1 \ • \ ' ' - ‘i ' ' 1 ; ' V . • I t y, X'' -/« ' ■ - ' -A ''It's' ^ x'VA. -A. » «i ..4»- j ' N I \ I I * \ V /'•• V ' I X 't. . ■ 1 '•' ■ i -> t s V / \ ■ s s ‘ \ I I h-. ir t \ I'j ✓ r.^ ' I , I IV ; • / \\. ^l I ^ 'a‘^ \j I/' "• '.A.;-A V- 1/ I \ •, • p.\ , • ■\ f r ' '''li . A ' il ';*' ' 'z i i .' I I J. y i' i t.. ^ i , I' Ni / 'v V \' >• ■ i V, .< > y r'^ ' V -.x .■ t. ( hrA Vf! -I . A -J A s 4 A- »X *' ► y J / I 1 ( 'h^; v' t \ CxX x I \ i / • \ i •f t ' i V:<y xC V \ t •- \ * '• * 11", 't*/ ., /' ^ V. ' ^ rf \ \ ■.r. ' kt i .► t \ I * I'UC ■ > y V '\ ■ A - A ’ 1 -'( > ■'/' - V/ 4. ■ ^ ( yg- . , I \ ♦ ’ '1 \ ^ 4x-'x V'.'.V'lr ,x'> ' ♦" > ^ J • - < * \ ''I ' I '/ i •4 I K t f V' 'X I I < / ' K ' »f ‘, J • / I /- . \ • (• X ^ l\ t .'t' a; - m - ( I I ' * /r I '■‘■A' V V 't- • :a . \ I > i * >’> ..V, xp\ N ' t J , / i A \ < 7 ‘ . I I ' ' K ^1 • m' ,'H "''/'2" ''x \ r ^ 1 A ^ 1- '- v.'u ^ ■ 'A k I " \ 4 V>1\ ' r ; V ^ •'''ly '.x>7v.,; \ f \ r- i.'v , ' J •>v. S< I'. i I 1 V \ 1 ‘ \.' A :V. # 1 1/ J ' A I ' • • A If '"!- ’I .y> ' xA' \- 'y 't ' ' 4 . It'. 1 A \ y r • .-H • .V ■ / 1 I A \ \ X. V ‘V'l a/ 4 • fx .A ' V / I ' * V ' ' 't *< I I \ • * y I \ I < tp . .1' '7 ^ . 1 l' • .' \ ' '' I ^ A > ' I ^ • / »-N \ , iVy V ~ ♦j'x VA; ' ' . • 0/-f , u f » I J / .4 ♦ . .X • -AT. ✓* A' / S| K> A T y I " I \ * J x*?! NJ t r - - A ' y A \ - V:,A I ;*hv /■*'-' *f » t » n' ' X . I J . r : y ' (■'.v r» i \ ; 1 .» s»- u.' ".X <■ {I #M / 1 . \ ,M / V,'. ' ’ . < 'x I f I ri ^ * / » ' 'X* /Xf A\ ' _ , ‘ v' ' >> 1 X ,1 y , \ V • * '' 'AI \ 4 • V .) . \ s .. \ I •>» y' V* ' A' »x-. V -i.7 ■ V [ 7- ‘ n . '.. < V •^1 • \ "(aXx- - M. I y ) At ^~y ii ■-/ "'i. I f # r X Vx' o’ \ >.‘,h V \ .SI s t X J ' '-x -f .'7i-/ ^ J w - .1 . a'-av A \ ■' 1 \ A I \ Ay,' V n - 4 ' S 7 ■/ I \: \ ' \ ' i' ' I •j 1' '^t ^ 'N \ \ Af/ ■ V y < y ' l I I M ' ' / J \ f t / ^ » • / I ' yiy\ V \ . t'/’i i /. i ^ 1 I N , H hi Ah ; . .. ^ 44 \; V, 1 J V %' f i‘y I •A , \ A ),- J I < Vt J I 4; \ « V :'>V x!:> X' 7 I 7» 1 .4' ^ -\i / "■ Ay. 'a '>'> <s • W .>i • ' . — \ V H y\ V r X , I i ' ,A " ^ X •"' /,1 . A : I' i y4'' ' hv- V '' A’Vj ' i'h , /, '■ -t-x- A i- ^ ' I' S ~K ' 7 * ‘ 4” / f K> h X Vy ’’ ^ y . ' ' ,7 ;v ' \ »✓ ‘ v..’V; ‘ 4/^ ), v_’S .. i X .‘/I \ 4 / y • '4/ y’l \ V ■S-' r /.y ^J'.^ ox :4 ^ V I I J \» 7.,. I I, p: . I t,. - /. I i i . Ajx. • ,1 I /X ; t. v’.S.' T>^ ' . *V • • .{ ’< y h' ( , I’*- g ■ '/ 'y Vi i ,h 4 I «* ‘ ■; / / ' ' t I f *■ 1 I Vx' . \ |4 \ : , ' 4 / f/' • 0 i • ' J ')' f \ y I \ ■*' U ' ' \»mA A' X ’ f •4 ' - I I % I \' I ■ / 'h \ . \ NC W, I f -I A » ^ V t ’ •■> r 1 ? \^' 'A yO \ A-; '/A 'yVy 7.t ' X ■ X 0 ,\ vy h ) I A'./ / / ' \» » A \ V 'x . ^ . Vy'J y I y'-.y'- -A ./ • . ' 'y' • I \r ' Ji* ./ I !\ r I' V’ \ ^ .1 A' TjV , •!> ■ . I \ ^1 % s. s' HX X ; i^- V - X x\ \ > • J I I -■ »I 1 s - ^ I .. 'W. , .-.. I \ 4/“ N. .» / s { \ \ [ I ' X. I' »' ^ r\ I * •> t >.
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
• -i . mi-#:-''--- »VJf rp.- r -• r-T" » < r»' TV ; n .»• -* »v, ♦ I ». 4 < *1 ' •» « ^ I > r * « 5 i } \ J • ■» -•'4 -i. . "" r i --■-f 1. r • 4 • / f y. iSJhi ■
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIENI • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK FEMTIOSJATTE BANDET NERENIUS &SANTÉRUS FÖRLAGAB, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
*. I. X r r. 1 * r '■■ T- - '*1 i4 j ■i *. w T* > V V. t r. r f ■j 7 > A : •>» y t; « T- .• •• V i J- .V t
Mats Kumlien Uppfostran och straff Studier kring 1902 års lagstiftning om reaktioner mot ungdomsbrott LUND1997
ISBN 91-85190-57-8 ISSN 0534-2716 ©Mats Kumlien och Institutet för rättshistorisk forskning Tryck; Bloms i Lund Tryckeri AB, Lund 1997 Den på tredje sidan avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Förord Skall ungdomsbrottslingar i de övre tonåren straffas eller vårdas? Frågan har stått i centrumför 1990-taiets rättspolitiska debatt, vilken har präglats inte bara av spekulationer om framtiden utan i påfallande grad också av återblickande perspektiv. Debatten har kretsat kring motsatspar som humanitet - repression, behandlingstanke- klassisk straffrätt, statsintervention-liberal rättsstat, offentlig sektor - civilt samhälle och internationalisering- isolering. Diskussionen har tydligt visat att politiska värden påverkar kriminalpolitiken men också det omvända, att kriminalpolitiken kan fungera somverktyg för att tydliggöra och befästa politiska värden. I förklaringen av ungdomsbrottslighetens orsaker och omfattning framställs ofta äldre tiders hem- och arbetsliv som ett tätt, paternalistiskt och effektivt brottsförebyggande system, där de flesta ungdomar förvärvsarbetade under omedelbar tillsyn av föräldrar eller andra vuxna personer. I skarp kontrast till bilden av en, åtminstone i några avseenden, svunnen guldålder framträder dagens västerländska arbetsliv somsällan utnyttjar ungdomar, men somjust därför inte heller anses erbjuda möjligheter till ändamålsenlig social kontroll och uppfostran. Resonemanget leder till skilda kriminalpolitiska slutsatser. En del debattörer rekommenderar vård, andra säger sig förespråka rättvist strafftänkande, en tredje grupp anbefaller olika slags kombinationer av straff och vård. Gemensamt är dock att man tillgriper sin uppfattning omdet förflutna och samhällets förändring somett hjälpmedel för att förstå och lösa aktuella politiska problem; det historiskaargumentet blir ett juridiskt argument. Mot den bakgrunden uppkommer nya frågor. Ligger debattens, och den svenske lagstiftarens, rättshistoriska analys i linje med forskningsfronten? Ar guldåldersteorin omden lyckliga bondefamiljen en bra utgångspunkt för att åstadkomma en effektivt brottsförebyggande kriminalpolitik i det postindustriella samhället? Ar det nya kriminologiska teorier och rättsliga regleringar somventileras i dagens offentliga samtal, eller har de prövats tidigare och i så fall med vilka resultat? En utförlig, systematisk rättshistorisk undersökning av upprinnelsen till 1900-talets svenska rättsliga dualism beträffande samhällets reaktioner mot ungdomsbrott har saknats. Föreliggande arbete analyserar ur ett historisktkomparativt perspektiv den idé- och laghistoriska bakgrunden till vår egen tids rättspolitiska debatt i ämnet. Boken utgör en omarbetad och utvidgad version av min avhandling från 1994.
VIII Arbetet har kostat tid, energi och pengar och det därför är en sann glädje att tacka några av de personer, fysiska och juridiska, somhar gynnat mig. Professor Rolf Nygren, mintrygge handledareunder forskarutbildningen, har med kompetens och outsinligt engagemang sett till att boken kommit i tryck. Värdefulla synpunkter, uppmuntran och bistånd har tillhandahållits av bland andra Alvar Nelson, Göran Inger, Nils Jareborg, Lena Marcusson, Tore Sigeman, Lena Holmqvist, Bo H. Lindberg, Knut Sveri, Kjell Åke Modéer, Jan Sundin, Christian Häthén, Michael Neumair, Tomas Lidman, Helen Elvebrink, Thérése Björkholm, Titti Lundmark, Görel Granström och inte minst Carl Gustaf Spangenberg. Juridiska institutionen och fakulteten vid Uppsala universitet har erbjudit en inspirerande forskar- och utbildningsmiljö och stött mig med bl.a. doktorandtjänst, tryckningsbidrag och anställning somlektor. Den har dessutomvisat sin uppskattning av rättshistoriens betydelse för dagens praktiskajuridik genomatt bevilja mig medel för forskning även efter disputationen. Uppsala universitetsbiblioteks personal på Carolina och Juridicum har uppfyllt alla önskemål snabbt och engagerat. Bokens sammanfattning är översatt till engelska av James Hurst. Under forskarutbildningen åtnjöt jag stipendier från Stockholms nation i Uppsala och frånToreAlméns minnesfond samt lång tjänstledighet från Operahögskolan i Stockholm främst tack vare en välvillig inställning från högskolans rektor, professor Kerstin Meyer. Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin, som tidigare genom bidrag har möjliggjort dels en forskningsresa till Max PlanckInstitut ftir Europäische Rechtsgeschichte i Frankfurt amMain, dels att avhandlingsarbetet kunde slutföras, låter nu till min glädje trycka och inta undersökningen i sin serie Rättshistoriskt bibliotek. Slutligen, familjens betydelse kan inte överskattas. Mina föräldrar Siv och Kjell Kumlienuppmuntrade intresset för samhällsfrågor i allmänhet och historia i synnerhet. Senare har Kerstin G:son Berg liksom Margareta och Nils-Johan Höglund främjat arbetet med goda råd och dåd. Den största uppskattningen förtjänar emellertid, återigen, min fru Eva. Boken tillägnas henne och barnen Johanna, Ulrika och Mattias. Uppsala i maj 1997 Mats Kumlien
Innehållsförteckning Förord Innehållsförteckning VII IX I. Inledning 1. Vård och straff - problem, forskningsläge och undersökningens uppläggning 1.1. Vård och straff somrättspolitiskt problem 1.2. Vård och straff som rättshistoriskt problem. Undersökningens syfte 1.3. Litteraturanknytning 1.4. Teoriramoch inledande frågeställningar 1.5. Forskningsmaterial 1.6. Undersökningens uppläggning 1 1 1 7 9 19 26 27 II. Staten träder in? 2. »såvidavi ej med visshet skall gå en mörk framtid till mötes» 2.1. Ligapojkskommitténtillsätts 1896 2.2. Orsakerna till ungdomsbrottslighet - den kriminologiska teorin ... 2.3. Lagstiftaren- konservativ eller liberal? 3. Uppfostringstanken omsätts i lagtext - målgrupper, medel, myndighet 3.1. »i fattiga omständigheter stadda» - målgrupperna 3.1.1. Prioritet åt miljöfallen - försummade och vanartade barn under 15 år 3.1.2. Brott blir vanart - lagöverträdare under 15 år 3.1.3. »på ett barns ståndpunkt » - lagöverträdare mellan 15 och 18 år 3.1.4. »dit man söker införademsåsomtjänare» - målgrupper och ändamål 3.2. »till gudsfruktan och arbetsduglighet» — medlen 3.2.1. Hot, aga och institution- barn under 15 år 3.2.2. Barnavård i stället för straff — lagöverträdare mellan 15 och 18 år 3.3. »visserligen sträng, men på samma gång faderlig» - myndigheten 3.3.1. Statens oavvisliga plikt 3.3.2. Vård av barn under 15 år - lokalsamhället utreder och beslutar 29 29 29 34 39 44 44 44 47 49 52 54 54 56 59 59 61
X 3.3.3. Vårdkostnader för barn under 15 år - statlig styrning och kommunalt självstyre 3.3.4. Vård av brottslingar mellan 15 och 18 år - lokalsamhället utreder, domstolen beslutar 3.3.5. Vårdkostnader för brottslingar mellan 15 och 18 år — stat eller kommun? 3.3.6. »Du ska inte undgå min kärlek» - rättssäkerhet och ändamål Delsammanfattning II 66 68 70 72 74 III. Den sociologiska skolans program—nytt, förnuftigt, humant? 4. Penitentiärerna. Preventiv barnavård, differentierad straffrätt 4.1. Den första vågen 1847-1857 4.2. Den andra vågen 1870-1910 4.3. En länk till behandlingstanken? 5. Kriminologerna 5.1. Metoden och teorierna 5.2. Benägenheten för brott - inlärd eller medfödd? 5.3. Rashygien - människans hjälp åt naturen 5.4. Den italienska skolan- socialt skydd och extremt urval 6. Den sociologiska eller moderna skolan 6.1. Die gesamte Strafrechtswissenschaft 6.2. Personligheten inför rätta 6.3. Den sociologiska skolan - mentalitet och rättslig reglering 6.3.1. Tre förslag till lagstiftning 6.3.2. Straffomyndiga lagöverträdare och försummade barn - straff eller vård? 6.3.3. Förståndsmässigt mogna men känslomässigt omogna - straff eller vård? 6.3.4. Förståndsmässigt och känslomässigt mogna - straff eller vård? 6.3.5. Villkorligdomoch spöstraff - två kontroversiella ämnen .... 136 6.3.6. Franz von Liszt och den förnuftiga, humana rättsstaten Delsammanfattning III 79 80 80 84 90 92 92 97 99 103 111 111 116 122 122 124 129 132 137 144 IV. Hustavlans värld 7. Familjen i hustavlans värld- ideal och surrogat 7.1. Arvet från antikens Grekland och Rom.... 7.2. Romerskrättslig renässans och reception ., 7.3. Vara herre i sitt hus och blivavid sin läst.., 7.4. I husfaderns ställe — in loco parentis 157 159 159 162 165 173
XI 8. Den unge lagöverträdaren i hustavlans värld 8.1. Personligheten inför rätta 8.2. »att väl sig och sitt styra» - ungdom och rättslig kompetens 8.3. »pröves hans ondska och arghet vara större, än mot dess ålder svarar» Delsammanfattning IV 181 181 184 191 193 V. Hustavlans renovering 9. Från familjehjon till löncarbetare 9.1. »Den onda viljan» 9.1.1. Rättvisa straff och ändamålsenlig folkuppfostran 9.1.2. Immanuel Kant 9.1.3. Karl von Grolman 9.1.4. Johan Anselmvon Feuerbach 9.2. »att någon gång behandla folkundervisningen sompolice-anstalt» 208 9.3. »en mild, men allvarsamfader, somvarnar innan han agar» 10. I husfaderns ställe- in loco parentis 10.1. Moral, statistik och rättslig reglering 10.2. Folkskola- ett tvångsmedel för att höja moralen 10.3. Lösdriverilagarna- från laga försvar till social normalitet 10.4. Barnen i arbetslivet - från resurs till hinder 10.5. Fängelset —från kortsiktigvinst till långsiktig 11. Den unge lagöverträdaren i strafflagsrevisionen 1864 11.1. Lagkommitténs förslag 1832 11.2. Barn och brott. Svensk doktrin före 1864 11.3. Uppfostran och straff. Utländska exempel före 1832 11.4. »att tillägna sitt fädernesland vad den ansett vara gott» - receptionen 11.5. Vägar från straff, vägar till vård och politi. Utländska exempel 1832-1871 11.6. Straffnedsättning och tvångsvård. 1832 års kriminallagsförslag under debatt 11.7. Vård av ungdomsbrottslingar - statens eller kommunens uppgift? 11.8. »omtillgång därtill finnes» Delsammanfattning V 197 202 202 202 204 205 207 213 215 215 218 223 227 229 235 235 238 240 245 249 258 263 strafflagen 1864 266 268 VI. Staten eller kommunen i husfaderns ställe? Från strafflagen 1864 till uppfostringslagarna 1902 12. »Allmän uppfostringsanstalt». Riksdag och doktrin 1864—1902 12.1. Vård eller straff för ungdomsbrottslingar? Riksdagen 1862-1873 275 273 275
XII 12.2. »Den onda viljan» går igen. Doktrinen och uppfostringstanken 279 12.2.1. Richard Carlén 12.2.2. Ludvig Annerstedt 12.2.3. Knut Olivecrona 12.2.4. Johan Hagströmer 12.2.5. Doktrinen sammanfattad 12.3. Exemplet Hall. Straffrätt och skattepolitik i riksdagen 1877—1902 287 12.4. »en på samma gång hjälpande somvarnande hand 13. Sverige i Europa 13.1. I husfaderns ställe - fransk, brittisk och tysk lagstiftning 18701900 13.2. Den skandinaviska modellen? DelsammanfattningVI 280 280 281 283 286 298 » 308 308 314 320 VII. Sammanfattning och slutsatser 14. Behandlingstankens genombrott? Var det bättre förr? 325 325 Summary Förkortningar Käll- och litteraturförteckning Personregister Sakregister 342 356 358 383 391
1. Inledning 1. Vård och straff - problem, forskningsläge och undersökningens uppläggning 1,1. Vård och straff somrättspolitiskt problem »Det behandlingssätt, vilket föreslås såsomdet ojämförligt kraftigaste och mest verksamma, är för såväl kriminell somicke kriminell, vanartad ungdom barnets skiljande från sin förra omgivning och insättande i en under offentlig kontroll stående uppfostringsanstalt. En dylik åtgärd är, såsom själva orden innebär, att anse, ej såsom ett straff i egentlig mening eller ett tuktomedel, utan såsom ett pedagogiskt behandlingssätt, betingat icke, eller åtminstone icke företrädesvis, av någon enstaka gärning från barnets sida, utan fastmera därav att detsamma befunnits leva i en omgivning, där någon kraftigare reaktion mot de onda böjelserna ej är att förvänta.»' Yttrandet fälldes av Högsta domstolen för snart hundra år sedan och var ett svar på frågan vad samhället ska göra för att förhindra ungdomsbrottslighet. HD ställde sig bakom en straffrättslig princip som 1902 omsattes i lagtext, nämligen att ungdomsbrottslingar mellan 15 och 18 år skulle kunna få sina straff utbytta mot tidsobestämd tvångsvård i uppfostringsanstalt. Samtidigt infördes kommunala barnavårdsnämnder med uppgift att övervaka uppfostran i enskilda familjer och med makt att tvångsomhänderta barn under 15 år, som bedömdes vara vanartiga eller växa upp i en farlig miljö.^ Föreliggande arbete har två syften, nämligen att undersöka dels de kriminalpolitiska värderingar och rättsliga lösningar som ventilerades inför 1902 års lagstiftning, dels deras idé- och laghistoriska bakgrund. Den rättspolitiska diskussionen vid förra sekelskiftet kretsade kring två frågor somvi återfinner även i 1990-talets debatt: Hur ska, för det första, det allmänna kunna värna familjen och stärka uppfostran av växande individer utan att gå föräldrarnas rätt för när? Att helt eller delvis träda i föräldrarnas ställe — in locoparentis — innebär på samma gång erkännande av familjens betydelse somifrågasättande av dess kompetens. Hur ska, för det andra, samhället reagera när ungdomar mellan 15 och 18 år begår brott? Ska gärningsmannen^ betraktas som en socialt och rättsligt kom- ’ HD 17 oktober 1900, Prop. 1902; 7 s. 24. 2 SFS 1902:67, SFS 1902:72. Fortsättningvis kommer brottslingen att beskrivas i maskulin form, vilket f.ö. torde motsvara de verkliga förhållandena. Ett bättre namn på »ungdomsbrottslighet» vore kanske »ynglingsbrottslighet».
2 petent person och därför straffbar i samma grad som en vuxen? Eller ska han ses som en individ utan full social och rättslig mognad, ett barn somännu styrs av omgivande sociala omständigheter och därför är i behov av uppfostran och utbildning, inte straff? Vilken teoretisk-ideologisk grund kan anföras för särbehandling av unga lagöverträdare? Ar ungdomar av rättviseskäl mindre klandervärda därför att de ådrar sig mindre straffrättslig skuld än äldre lagöverträdare? Eller har ungdomar hixireprognos för att anpassas till ett laglydigt och produktivt liv? Vad är mest rationellt och nyttigt, att låta den unge brottslingen varnas och behandlas eller att låta honomundergå ett rättvist straff? Frågorna leder vidare till ett speciellt problem: finns någon motsättning mellan ett rättvist straff och en ändamålsenlig vård, i så fall vilken? Omfrågor av den här allmänt ideologiska karaktären ska kunna diskuteras på ett meningsfullt sätt måste de emellertid preciseras och formuleras i juridiskt-tekniska termer. Först då kan de ge svar somgår att omsätta i lagtext och praktisk tillämpning. Det är givetvis fallet även i dagens situation. Den nu gällande Brottsbalken sätter gränsen för straffbarhet vid 15 år. Men även över den åldern underkastas ungdomsbrottslingar en rad bestämmelser omstraffrättslig särbehandling. Om någon begått brott innan han fyllt 18 år, kan åklagaren enligt 16 och 17 §§ i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser omunga lagöverträdare (LUL) besluta omåtalseftergift. Förutsättningen är antingen 1) att den unge får vård a) enligt socialtjänstlagen (1980:620), b) enligt lagen (1990: 52) med särskilda bestämmelser omvård av unga (LVU) eller c) genom någon annan åtgärd som innebär hjälp eller stöd eller 2) att brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Innan åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan ska han i regel inhämta yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen har ansvaret för den unge. Nämnden ska då upplysa om man har vidtagit eller tänker vidta några särskilda åtgärder beträffande den unge. Omåklagaren begär det eller nämnden anser det nödvändigt ska yttrandet också innehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och hans levnadsomständigheter i övrigt. I RB 20:7 medges en möjlighet till åtalseftergift sominte är begränsad till ungdomar. I både LUL och RB förutsätts att eftergiften inte åsidosätter något väsentligt allmänt eller enskilt intresse. Vid bedömningen av omnågot väsentligt allmänt intresse åsidosätts, skall särskilt beaktas om den unge tidigare har gjort sig skyldig till brott. Vi kan alltså konstatera att 1990-talets svenska lagstiftare föreskriver att en ungdomsbrottslings personlighet, sociala ursprung och eventuella återfall i brott ska vara vägledande, när det juridiska systemet ska välja mellan att åtala eller släppa honom. Men också omåtal kommer till stånd med följande straffrättsprocess, finns ett antal särbestämmelser avseende hur domstolen ska bestämma straff (straffmätning) när det gäller unga individer. BrB29:3 st. 1 p. 3 ger möjlighet att, oavsett gärningsmannens ålder, göra en mildare bedömning för det fall hans hand-
3 lande stått i samband med en uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Personer upp till 18 år får enligt BrB 30:5 st. 1 inte dömas till fängelsestraff annat än vid synnerliga skäl, vilket främst innebär att brottet anses vara så grovt att det motsvarar ett mycket högt straffvärde. I BrB29:7 ges dessutomen möjlighet till straffrabatt för åldersgruppen 15-20 år, vilken utgår från uppfattningen att ungdomar så länge som möjligt ska hållas utanför fängelserna och, omde hamnar där, vistelsen göras kortvarig. När det gäller brottslingar under 18 år är intentionen att fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn i första hand ska ersättas med överlämnande till vård inomsocialtjänsten enligt BrB 31:1. Påföljden, somkan kombineras med straffet dagsböter, innebär att domstol överlåter till socialnämnd - alltså ett kommunalt organ, sammansatt av politiskt valda ledamöter - att besluta om vilka åtgärder somska vidtas mot en för brott dömd person. Åtgärderna kan sedan grundas på frivillighet eller tvång, exempelvis behandling, placering i familjehemeller en sluten institution. När det gäller att bestämma åtgärdernas innehåll och omfattning spelar i princip inte den brottsliga gärningen någon roll utan avgörande ska i stället vara den unges behov av utbildning, vård och ledning. Socialtjänstlagen ålägger kommunerna ett övergripande ansvar för att barn och ungdomväxer upp under goda och trygga förhållanden och att de somriskerar att utvecklas ogynnsamt får behövligt skydd och stöd. När »behövlig» vård inte kan ges på frivillighetens väg, kan LVU tillämpas. Lagen medger att länsrätt, efter ansökan av kommunal socialnämnd, får besluta omtvångsvård i socialtjänstens regi av ungdomar upp till 20 år, i fall de antingen på grund av brister i sin omgivning- hädanefter kallade miljöfall —eWer på grund av sitt eget uppförande, exempelvis brott - beteendefall - kan anses utsatta för påtaglig risk att skada sin hälsa eller utveckling. Det är också på sin plats att nämna polislagens (1984:387) bestämmelse i 12 § omatt en person, som kan antas vara under 18 år och som påträffas under förhållanden vilka uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling, får tas om hand (dvs. temporärt berövas friheten) av polisman för att skyndsamt överlämnas till föräldrar, vårdnadshavare eller till socialnämnden. Polislagens åtgärdsrekvisit har som synes utformats i nära anslutning till de somanvänds i LVU, polismannens ingripande kan ses som en social skyddsåtgärd och kanske även stimett förstadium till tvångsvård enligt LVU. Vid sidan av de »offentligrättsliga» föreskrifterna inom straffrätten, socialrätten och politirätten innehåller den privat- eller »civilrättsliga» familjerätten regler om längre gående ingripanden avseende väsentliga delar av föräldrars myndighet över sina barn. FB 6:7 stadgar nämligen att omvårdnadshavare anses brista i omsorgen ombarnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling, kan allmän domstol på talan av socialnämnden besluta att den rättsliga vårdnaden ska överflyttas till särskilt förordnade förmyndare.
4 Redan en hastig blick över regelsystemet för unga lagöverträdare visar alltså att den gängse indelningen i rättsområden (straffrätt, förvaltningsrätt, politirätt, civilrätt etc.) riskerar att sektorisera undersökningen, vilket är mindre ändamålsenligt för att analysera den bakomliggande sociala verkligheten och de frågor den väcker. I den här framställningen kommer därför rättspolitiska och lagtekniska problem vad gäller reaktioner på ungdomsbrott att studeras efter en indelning i tre områden, vilka delvis överlappar varandra, nämligen målgrupp, medel och myndighet. • Målgrupp: Vilket »ansvar» har barn och ungdomar för sina överträdelser av lagen? Vad innebär begreppet barn i rättslig mening? Bör personer i övre tonåren räknas till den kategorin? Ska lagen utgå från fasta åldersgränser eller bör en prövning göras av mognaden i det enskilda fallet? I vilken mån ska den unges personlighet och levnadsmiljö få påverka brottspåföljden? Ar det situationenvid brottets begående eller vid bedömningstillfället somska väga tyngst? • Medel: Omman väljer den straffrättsliga vägen, uppstår frågan om unga ska specialbehandlas i förhållande till vuxna. Vad ska en straffrättslig särreglering av unga, i så fall, gå ut på? Ska reaktionens art och omfattning bestämmas före verkställigheten eller efter hand och beroende på den dömdes individuella utveckling? Föreligger det någon motsatsställning mellan å ena sidan den brottsliga gärningens straffvärde och å andra sidan den unge gärningsmannens behov av vård, är det omöjligt att förena ett konsekvent och rättvist straffsystem med en ändamålsenlig brottsprevention? I så fall, vilka är motsättningens beståndsdelar? Ar det vården sominte anses tillgodose straffkraven eller är det straffen som inte tillgodoser vårdbehoven? Vilka instrument får man tillgripa i en demokratisk rätts- och välfärdsstat för att skilja vanvårdade barn från deras föråldrar: den offentligrättsliga (socialrätt och straffrätt) lagstiftningens partiella utövande av faktisk vårdnad eller den civilrättsliga (familjerätt) lagstiftningens övertagande av rättslig vårdnad? • Myndighet: Hur ska ansvaret fördelas mellan stat, kommun, landsting och enskilda? Vem ska fatta och påverka beslut att föra ungdomar mellan straffsystemet och vårdsektorn? Vilken utformningbör man ge åtgärdernas innehåll och tidslängd? Frågorna omvård och straff har särskilda offentligrättsliga, inte minst statsekonomiska dimensioner avseende vilka instanser av det allmänna som ska aktiveras. Vilken samhällssektor ska betala särbehandlingen av unga brottslingar? målgrupp, medel och myndighet — har vädrats i vår Frågor på de tre nivåerna egen tids kriminalpolitiska debatt. Ungdomshrottskommittén avlämnade 1993 ett betänkande (SOU 1993:35. Reaktion mot ungdomsbrott) och hävdade där att brottsutvecklingen huvudsakligen hade styrts av samhällets strukturella
5 uppbyggnad och antalet tillfällen till brott, det vill säga av faktorer som inte kunde hänföras till förändringar i straffsystemet. Som mer specifika orsaker angav man att befolkningens rörlighet ökats och koncentrerats till tätorter, att fritidsvanorna fått ny inriktning, och den »sociala kontrollen» förändrats. Av särskild betydelse var att samhällets ungdomar fått en radikalt ny roll och ställning: »De tas i allt mindreutsträckningi kraft i den samhälleligaproduktionen. Under slutet av förra århundradet var fortfarande de flesta tonåringar i förvärvsarbete. Det skedde ofta tillsammans med föräldrar eller andra vuxna personer. Arbetet innebar därmed ett ömsesidigt beroende mellan människor vilket i sin tur innebar en stark kontroll.»'* Samhällets viktigaste brottsförebyggande resurser var, skrev följaktligen kommitten, familjen och skolan. Men inte desto mindre hävdade man att också straff spelade en viktig roll i kampen mot brottslighet och kunde ha en uppfostrande inverkan på den dömde. Genom straffet kunde han lära sig att uppfatta sambandet mellan brott och reaktion. Att »beröva» honom ansvaret för sin handling var uttryck för en deterministisk syn, vilket inte gagnade den unges fortsatta utveckling. Kommittén ville i stället anpassa reaktionerna mot ungdomsbrott efter de principer som sades gälla för straffrättssystemet i övrigt, nämligen humanitet, klarhet, rättvisa, förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens. Ungdomar som begått samma brott skulle straffrättsligt behandlas någorlunda lika. Man föreslog därför att påföljden överlämnande till vård inomsocialtjänsten skulle utmönstras ur det straffrättsliga reaktionsssystemet. Ungdomsbrottskommittén påpekade att denna påföljd innebar att den dömde skulle anses färdig att lämna socialvårdens system, när han hade »botats» och drogparallellen med sjukvården, där terapin utformades efter hand och beroende av hur den lyckats, vilket inte var förenligt med de principer kommittén rekommenderade beträffande påföljdssystemet för unga. Det var emellertid enligt kommitténs uppfattning ändå givet att unga lagöverträdare måste särbehandlas med hänsyn till sina behov och speciella förhållanden, exempelvis genomgenerella nedsättningar av straffen och val av påföljder som inte medförde frihetsberövande, exempelvis villkorlig dom, böter, skyddstillsyn och samhällstjänst. För det fåtal fall där dessa alternativ var uttömda, föreslog kommittén en ny frihetsberövande påföljd, särskild tillsyn, vilken skulle mätas ut enligt samma mätningsprinciper av skulden som för straffet fängelse, men likafullt inte kallas straff och till sin verkställighet utformas efter den dömdes individuella förutsättningar och vårdbehov.^ * SOU 1993:35 s. 203-220, 282-287, citat s. 204. 5 SOU 1993:35 s. 211, 218, 577. Se även direktiven, Prot. 1993/94:74:48 samt Prop. 1994/95: 12: 25-28.
6 Kommitténs förslag mötte både stöd och kritik. I den senare anförde flera remissorgan att behandling och inte straff borde vara vägledande för reaktionerna på ungdomsbrott, överlämnande till socialvård bibehållas och att den tidsbestämda påföljden särskild tillsyn inte införas. Tvångsvård ansågs många gånger motiverad och bland remissinstanserna föreslogs antingen att behandlingen helt skulle ersätta straff eller att den skulle ta vid, när den unge väl hade sonat sin skuld genomatt tjäna av det »rättvisa» straffet. Några remissinstanser uttryckte dessutom misstro mot lokalsamhället och oroades över att tillskapandet av fler institutionsplatser inomdet statliga straffsystemet kunde bli ett incitament för kommunerna att dröja så länge med vårdinsatserna, att ungdomar på glid hann fastna i ett kriminellt beteendemönster. Man befarade också att kommitténs föreslagna gränsdragning mellan vård och straff kunde medföra en splittring, så att vissa ungdomsbrottslingar hamnade under socialvårdens åtgärder, andra under straffrättskipningens reaktioner.^ Den då sittande »borgerliga» fyrpartiregeringen följde kommitténs linje i en proposition 1994. När propositionen behandlades i riksdagen i november samma år, hade en socialdemokratisk regering tillträtt. Justitieutskottets utlåtande följde strikt partipolitiska linjer. En majoritet (nio socialdemokrater och en miljöpartist) avvisade kommittéförslagen så tillvida att huvudansvaret för ungdomsbrottslingar under 18 år även i fortsättningen ansågs böra ligga hos de kommunala myndigheterna, att överlämnande till socialvård borde bibehållas som straffrättslig påföljd och att de straffrättsliga reaktionerna i varje enskilt fall skulle anpassas till den unges personliga mognad och individuella förhållanden. En minoritet av sju ledamöter (fyra moderater och en representant från varderafolkpartiet, centerpartiet och kds) vidhöll däremot uppfattningenatt de principer somligger till grund för påföljdbestämning för vuxna borde varavägledande även när det gäller påföljder för ungdomar under 18 år. Riksdagen följde dock utskottet och tog avstånd från ungdomsbrottskommitténs synsätt.^ Under den period somföljt har debatten i frågan snarast tilltagit och flera förslag framförts om att samhället måste reagera »tydligt» när ungdomar begår brott. 1990-talets kriminalpolitiska diskussion om åtgärder mot ungdomsbrott tycks således i stort utmärkas av enighet omatt brottsligt beteende främst kan förklaras som följden av dålig uppväxtmiljö^, medan meningarna bryts kring ^ Diskussionen bygger bland annat på remissvaren med anledning av SOU 1993:35 frän JO 1993-12-09, Socialstyrelsen 1993-11-30, Statens institutionsstyrelse 1993-12-31, Kammarrätten i Stockholm 1993-11-30, Kammarrätten i Göteborg 1993-12-13. Se även departementets sammanställningav remissyttranden med hänvisning till Prop. 1994/95:12 »Handläggning av ungdomsmäl» och diskussion i riksdagen mellan justitieminister Gun Hellsvik (m) och Lars-Erik Lövdén (s), Prot. 1993/94:46-52, Prop. 1994/95:12:25-28 samt SOU 1995:91 med reservationer, bl.a. av Hellsvik. ^ Prop. 1994/95:12, Bet 1994/95: JuUl, Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:32. ^ Enstaka inslag av biologiska förklaringsmodeller rubbar inte helhetsbilden.
7 frågan om vilket utrymme behandling ska få i förhållande till kravet på att brottspåföljder alltid bör framstå som straff. De straff- och socialrättsideologiska frågorna är invävda i en vidare diskussion ompolitiskasystemskiften, där vi återfinner tvisteämnen som den offentliga sektorns inriktning och storlek, vad staten bör göra och förhållandet vara mellan centralmakten, kommunerna och samhällets »civila» sektor. 1.2, Vård och straff somrättshistoriskt problem. Undersökningens syfte Vår egen tids dualism mellan vård och straff härstammar laghistoriskt från 1902 års lagstiftning om reaktioner mot ungdomsbrott. Institutet tvångsuppfostran somdå infördes för ungdomsbrottslingar mellan 15 och 18 år var en straffrättslig påföljd vilken medgav anpassning efter den tilltalades behov av uppfostran och vård. Somytterligare en möjlighet att undvika fängelse eller böter infördes 1906 villkorlig dom, ett institut för vilket ungdomsbrottslingar framhölls som en särskilt viktig målgrupp. 1924 och 1934 höjdes åldern för barnavårdsnämndens målgrupper till 18 respektive 21 år. Höjningarna innebar att man skapade ett dualistiskt system, inomvilket allmänna domstolar och kommunala sociala myndigheter konkurreradeom samma klientel av ungdomsbrottslingar över 15 år. 1938 infördes ännu en tidsobestämd brottspåföljd, nämligen ungdomsfängelse som var avsett för lagöverträdare mellan 18 och 21 år. Institutet avsågs både bibehålla strafföreställningen och följa principerna för tvångsuppfostran. 1944 tillkomåtalseftergift (senare, mindre lyckat, benämnd åtalsundcrlåtelse), somblev ytterligare en väg från straff till vårdåtgärder. Strafflagens påföljd tvångsuppfostran avskaffades 1947 med motiveringen att unga lagöverträdare under 18 år kunde få mer adekvat behandling genom användandet av villkorlig dom, vilken så att säga lämnade »fältet fritt» för insatser av den kommunala barnavården. 1954 fick domstol möjlighet att i brottmål uttryckligen själv överlämna den unge till kommunal barnavårdsnämnd för samhällsvård, en omedelbar föregångare till det av ungdomsbrottskomittén 1993 ifrågasatta överlämnandet till socialvård. Domstolarnas möjlighet att bereda vård i stället för straff sammanfördes nämligen i 31 kap. Brottsbalken (BrB, 1964) under rubriken överlämnande till särskild vård. Från mitten av 1970-talet utsattes tidsobestämda påföljder (internering, förvaring och ungdomsfängelse) för allt intensivare kritik avseende både bristande proportionalitet och effektivitet.*^ Ungdomsfängelset, som alltså avsåg uppfostrande straff av brottslingar mellan 18 och 21 år, avskaffades 1979. Drygt tio år senare ställdes alltså överlämnande till socialvård i blickfånget, en påföljd somavser uppfostrande vård, ytterst med tvång, av brottslingar mellan 15 och 18 år. SamtiSOU 1977:83 s. 84.
8 digt kan man notera att lagförarbetena konsekvent hållit fast vid linjen att ungdomar under 18 år inte ska dömas till fängelse och vid flera tillfällen aktualiserat ett direkt förbud. Den svenska rättsordningens dualism avseende reaktioner mot ungdomsbrott kan således laghistoriskt återföras till 1902 års lagstiftning. På ett allmänt plan uttrycktes problemen då i samma vändningar som i dag: hur ska man rädda barn från förödande sociala miljöer under uppväxten, hur ska man rädda ungdomsbrottslingar från förödande sociala miljöer under verkställandet av straff? Samma allmänna teori kan emellertid visa sig leda till olika rättspolitiska slutsatser. 1902 års tvångsuppfostran, vilken hade en minimitid på två års tvångsvård och avsågs ersätta ett straff på böter eller fängelse i högst sex månader, framställdes - som vi såg i det inledande citatet - inte som ett egentligt straff utan som en socialpolitiskt förebyggande åtgärd. En liknande strävan att lyfta socialt underlägsna ungdomar genom tidsobestämda frihetsberövanden vädrades också i samband med 1930-talets kriminalpolitiska program, när det gällde valet mellan att släppa en ungdomsbrottsling med villkorlig dom eller sätta honomi ungdomsfängelse för en obestämd tid: »ungdomsfängelse är avsett framför allt för sådana moraliskt och intellektuellt påverkningsbara individer, vilka ha behov av att komma bort ur en för dem ogynnsam miljö - vartill måste räknas ej allenast en miljö som direkt drar ned demutan även en miljö somär oförmögen att höja dem»." Principen, vilken har många förespråkare sextio år senare, kritiseras däremot av 1993 års ungdomsbrottskommitté: »Det är inte rimligt att ungdomar somlever under socialt svåra förhållanden och somfarit illa under uppväxtåren skall på grund härav dömas till mer ingripande påföljder än andra ungdomar sombegått samma brott.»*- Här konfronteras alltså två skilda synsätt. Det ena åberopar humanitet och rättvisa för att behålla tidsobestämd tvångsvård som reaktion på ungdomsbrott. Det andra åberopar humanitet och rättvisa för att avskaffa samma påföljd. Syftet med den här undersökningen är dels att precisera de kriminalpolitiska synsätt somventilerades i samband med införandet 1902 av tidsobestämd vård för straffmyndiga ungdomsbrottslingar, dels att undersöka vilken idé- och laghistorisk bakgrund som finns till 1900-talets rättsliga dualism i fråga om reaktioner på ungdomsbrott. '0 SOU 1956:55 s. 46-47, 75-81. Prop. 1984/85: 171 s. 33-38. SOU 1986:14 s. 438. '* SOU 1934:52 s. 43. " SOU 1993:35 s. 217.
9 1.3. Litteraturanknytning Den svenska litteraturen är rik på hänvisningar till 1902 års lagstiftning, men oftast har de lämnats i marginalen till något annat ämne. Synpunkterna har dessutominte sällan uppehållit sig vid lagstiftningens ena sida, så att systemet för en utbyggd offentlig barnavård i regel inte har analyserats tillsammans med sin rättspolitiska tvilling, de differentierade straffrättsliga påföljderna för ungdomsbrottslingar. Uppdelningen har medfört att sambandet mellan de två systemen fördunklats och därmed reducerat möjligheten att tematiskt och tidsmässigt relatera förändringar inom ett område till ett annat. Undersökningar inomstraffrätten har emellertid i påfallande grad uppmärksammat att problemet sträcker sig över mer än ett rättsområde. Ett belysande exempel från straffrättsdoktrinen är Nils Stjernberg, docent i Uppsala och professor i straffrätt vid Stockholms högskola 1906-1940. Stjernberg behandlade redan 1905 institutet tvångsuppfostran i ett rättsdogmatiskt arbete. Efter utförliga begreppsbestämningar drog han slutsatsen att tvångsuppfostran inte var ett straff i vedertagen mening, eftersom lagen inte tillmätte någon självständig betydelse åt det lidande som tvångsuppfostran innebar.*^ Några år senare kritiserade Stjernberg den oerhörda försiktighet somhan ansåg både materiellt och processuellt ha utmärkt strafflagsrevisionen 1902. Möjligheterna att differentiera åtgärderna för ungdomsbrottslingar borde tvärtomutvidgas och hela domsmyndigheten överflyttas på den kommunala barnavårdens myndigheter.De steg som lagstiftaren trots allt tagit i individualpreventiv riktning, exempelvis tvångsuppfostran 1902 och villkorlig domoch villkorlig frigivning, båcia från 1906, kunde enligt Stjernberg förklaras med att några svenska riksdagsmän med kriminalpolitiskt intresse, bl.a. Karl Staaff, var medlemmar av den internationella kriminalistföreningen (IKV) och påverkade av dess ledargestalt, den tyska straffrättsprofessorn Franz von Liszt.*-'’ Stjernberg krävde att de straffrättsliga påföljderna ytterligare skulle avpassas efter gärningsmannens personlighet och farlighet. I det sammanhanget drog han sig emellertid inte för att åberopa betydligt äldre förebilder än 1890-talets debatt och IKV.16 Professorn i straffrätt vid Uppsala universitet 1913—1948, FolkeWetter, hänvisade 1912 till en avgörande ideologisk distinktion. Wetter hävdade att å ena sidan straff, å andra sidan skyddsåtgärder somtvångsuppfostran och villkorlig dom måste ses som föremål för två sins emellan oberoende och kolliderande samhällsintressen. Straffets rättsgrund och dess fördelning av lidande byggde Stjernberg 1905 s. 27-110, särskilt s. 37-39. Stjernberg 1911 b s. 93-102. Stjernberg 1914 s. 7-9. Stjernberg anförde exemplet Anders Hök, som 1811 dömdes av Göta Hovrätt till tidsobestämd vistelse på fästning med hänvisning till behovet av samhällsskydd. Stjernberg 1915 s. 108-128.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=