79 yttrande- och församlingsfriheten i föreslagen utsträckning. En inte sällan yppad orsak till tveksamhet hos Andra kammarens ledamöter var att förslaget utformats i så »sväfvande och mångtydiga ordalag, att det hugg» somlagstiftaren velat rikta mot socialismen lika lätt kunde träffa andra medborgare.Ett flertal talare gjorde gällande att garanti saknades för att lagen inte kunde komma att användas för att motverka alla åsiktsyttringar somde makthavande ogillade. Så framhölls risken för att t.ex. frikyrkliga åsiktsyttringar orättmätigt kunde komma att drabbas av paragrafens nya formulering. Carl Ifvarsson, somår 1867 deltagit i bildandet av lantmannapartiet och vid 1888 års partisprängning tagit ställning för frihandeln, anförde att socialismens samhällsfarlighet var överdriven. Han menade att det inte skulle förvåna honomom lagens tillskyndare stod bakom de socialistiska agitatorerna, i avsikt att genom dessas framfart få en anledning att täppa till munnen allmänhet. Den moderatliberale, frihandelsvänlige tidningsmannen Carl Herslow anförde att lagens tillämpning genomdet lösliga begreppet hot mot samhällsordningen eller fara för dess bestånd kunde antas medföra att de svenska domstolarna skulle omvandlas från juridiskt till politiskt dömande organ.*5 Den till väckelserörelsen knutne Paul Waldenström, somtillhörde de liberalas högerflygel, berörde den socialistiska ideologins karaktär och anförde därvid att socialismen i och för sig gjort sig skyldig till mycket ont, men att den även innefattade någonting som man borde taga vara på, nämligen en önskan att förbättra de fattigas situation. Han betonade faran för att frikyrkornas mot statskyrkan upproriska budskap kunde komma att drabbas av lagändringen.*^ Adolf Hedin, som fram till sin död år 1905 var Andra kammarens kanske ledande radikale liberal, gjorde gällande att lagarna i allmänhet inte tillämpades likformigt för fattiga och rika samt att 1878 års tyska socialistlag främst tycktes ha åstadkommit att den tyska socialismen fördubblat sina röster i de allmänna valen och p.g.a. förföljelserna blivit döv och absolut oåtkomlig för varje diskussion. Vidare anklagade han i sitt omfattande anförande Axel Örbom för verklighetsfrånvändhet samt anförde att det var felaktigt att se socialismen som ett nyligen uppkommet fenomen, eftersom missnöje och uppror mot överheten p.g.a. social nöd inte var någonting nytt.*^ Majoriteten av Andra kammarens ledamöter kom, sedan frågan debatterats fram till midnatt, att ansluta sig till förslaget i den formsomdetta erhöll genom lagutskottsledamoten Anders Göranssons reservation mot orden »eller eljest uppviglar till åtgärder, som innebär hot emot samhällsordningen eller fara för dess bestånd». I denna version antogs lagändringen med 109 röster mot 102. Sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga beslut skedde genom att Första '■* Axel Wilhelm Nilson i Lidköping, AK 1889:50 s. 15. '5 AK 1889:50 s. 12 ff. och 27. ><> AK 1889:50 s. 3 ff. 17 AK 1889:51 s. 2 ff. på folk i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=