78 men betydde enligt hans uppfattning föga som nationalekonomisk sekt eller politiskt parti, men mycket såsom språkrör för »massornas berättigade missnöje med samhällsförhållandena. Må man afskaffa dessa missförhållanden genom lämpliga reformer, och man skall snart finna, att socialismen spelat ut sin roll.» - »(D)et är ej socialister eller agitatorer, somframkallar revolutioner, utan de herskande minoriteter somi blindt öfvermod begagna sin magt att förkasta de billigaste reformfordringar.» Mellan den liberale vilden Lars O. Smith och den konservative Curry Treffenberg,'' somi december år 1865 hållit ett av de mest uppmärksammade anförandena mot representationsreformen, uppstod ett replikskifte, vilket berörde sambandet mellan yttrandefrihet, demokrati och statsrättslig legitimitet. Frågeställningen vidgades således därvid till att avse inte bara i vilken utsträckning det var rättmätigt att kriminalisera vissa företeelser, utan även med vilken rätt vissa människor alls ägde lagstifta över andra. Lars O. Smith påpekade att det till följd av rösträttsreglerna och det låga valdeltagandet endast var cirka en procent av den svenska befolkningens åsikter som var representerade i riksdagen. Enligt hans mening skulle de övriga 99 procenten, om de hade tillfrågats, säkert neka sitt bifall till detta lagförslags försök att beröva det svenska folket dess urgamla yttrande- och församlingsfrihet. Curry Treffenberg replikerade att han »ville leva och dö» på att av Lars O. Smith omnämnda 99 procent lojalt stod på den sida somönskade att lagen skulle antagas. Detta påstående föranledde Lars O. Smith att i sitt genmäle antyda att en viss paradox förelåg i att motståndare till utvidgningar av rösträtten laborerade med en fingerad legitimitet byggd på hypotetiskt samtycke, för att bemöta ifrågasättanden av statens rätt att inskränka de orepresenterades fri- och rättigheter. *2 I andrakammardebatten hörde många protektionister till lagens förespråkare, under det att frihandelsanhängarna i huvudsak biträdde avslagsyrkandet.*^ Till stöd för lagförslaget framkom i Andra kammaren, utöver de argument som anfördes i Första kammaren, bl.a. den konstitutionella synpunkten att 86 § RF uttryckligen medgav inskränkningar i yttrandefriheten av det slag somåsyftades i lagförslaget, eftersomingrepp i yttrandefriheten enligt 86 § RF fick ske i syfte att bevara allmänt lugn, så länge inte allmän upplysning återhölls. De flesta debattörer i Andra kammaren uttalade sig dock mot lagförslaget. Därvid anfördes skäl av samma art som gjordes gällande i Första kammaren, såsomt.ex. att socialismen borde bekämpas med förnuftsskäl och inte med repressiv lagstiftning, att en politisk rörelse somförföljdes i allmänhet växte sig starkare istället för att försvagas samt att det saknades anledning att inskränka >0 FK 1889:41 s. 10 ff. " Närmare omCurry Treffenberg och Sundsvallsstrejken, se avsnitt 3.2 ovan. '2 FK 1889:41 s. 12, 38 och 43. Sundberg, 1961, s. 162. AK 1889:50 s. 6—50 och 51 s. 1—60.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=