73 först landshövdingen Axel Bergströmoch därefter, sedan denne i slutet av september 1888 avgått, justitierådet Axel Orbom7* De frihandlare som bekämpade införandet av tullar gjorde inte sällan gällande att »svälttullar» i första hand drabbade de fattiga, vars livsmedelskonsumtion blev dyrare, under det att industri- och jordbruksproducenterna, dvs. en redan välsituerad del av befolkningen, gynnades. Varken frihandlare eller protektionister var någon homogen grupp, men protektionisterna hade i allmänhet en mer konservativ samhällsuppfattning än sina frihandelsvänliga meningsmotståndare. Protektionismens seger kom att inverka inte endast på den ekonomiska politiken, utan även på statsmaktens inställning till politisk yttrandefrihet. Den protektionistiska regeringens förste justitieminister, »kvarstadskungen» Axel Bergström, vidtog under de åtta månader som han innehade sitt ämbete kraftfulla åtgärder för att motverka förekomsten av socialism och utilism. Axel Bergströms ämbetsperiod brukar därför rubriceras som 1888 års åtalsraseri.-- Det nya straffbudet i 10 kap. 14 § SL samt den därmed kongruenta utvidgningen av 3 § 7 mom. TFF var i kraft under Axel Bergströms åtalskampanj mot bl.a. socialistiska agitatorer. Brottsbeskrivningen i 10 kap. 14 § SL var emellertid, trots att lagrummet ibland benämnts »lilla socialistlagen»,^^ knappast av beskaffenhet att stävja socialistisk propaganda annat än omagitationen innefattade specificerade våldsanmaningar.^*^ Högsta domstolen har inte i något fall tillämpat 10 kap. 14 § SL i 1887 års utformning. Någon statistik över underinstansernas rättstillämpning synes tyvärr inte finnas att tillgå.^s Om paragrafen i någon högre grad aktualiserats i första instans vore det dock märkligt att inte något mål fördes vidare till Högsta domstolen, eftersomfråga var omtillämpning av ett för svenskt rättsväsen nytt brott. Noteras bör dessutom att det under åren 1888—1890 inte väcktes något tryckfrihetsåtal med stöd av 3§ 7 mom. TFF i dess lydelse av år 1888.-^ Sammantaget förefaller det därför sannolikt att politiskt inopportuna agitatorer inte i någon nämnvärd utsträckning kom att dömas efter det nya lagrummet utan såsom tidigare enligt smädelse- och hädelseparagraferna. Ordningsmakten kunde dock åberopa att uppmaning till våld mot person eller egendom framställts till stöd för att enligt Närmare om systemskiftet från frihandel till protektionismsamt om Bildts ministär, se t.ex. Sundberg, 1961, s. 9 ff. Se avsnitt 2.5 ovan. Se t.ex. Eklund, 1974, s. 65 och Hultén, 1978, s. 51. -■* Vissa historieskrivande personer har, enligt min uppfattning felaktigt, emellertid utgått från att dessa paragrafer korn till användning i rättsväsendets vid denna tid företagna kamp mot potentiella samhällsomstörtare. Se t.ex. Magnusson, 1920, s. 124 och Hultén, 1978, s. 52. I Sveriges officiella statistik för åren 1887—1889 saknas uppgifter omdömda enligt endast 10 kap. 14 § SL. Se appendix A, avsnitt 2. I Justitiekanslersämbetets allmänna diarium finns under åren 1886-1890 inget tryckfrihetsärende somuppges ha rört misstanke ombrott enligt 3 § 7 mom. TFF.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=