70 talogen strukturerats så att uppmaning till förräderi Inordnats i ett fjärde moment, uppmaning till uppror i ett åttonde moment och den nya brottstypen uppmaning till våld å person eller egendomi ett nionde moment. I sitt utlåtande över det i samband med strafflagsändringarna framställda förslaget till en ny 3 § TFF betonade konstitutionsutskottet att arbete pågick med en fullständig revision av tryckfrihetsförordningen. Den nu aktuella propositionens utformning fann utskottet så bristfällig vad avsåg kongruens mellan tryckfrihetsbrott och allmän strafflag att man inte ansåg sig kunna stödja förslaget. I utskottsutlåtandet påpekades vidare att allt som var brottsligt när det framställdes muntligen eller genomhandskrift borde vara straffbart även i tryckt skrift. I de förslag till ny tryckfrihetsförordning somframlagts år 1871 och 1872 hade en sådan straffbarhetskonstruktion, på ett enligt utskottet föredömligt sätt, åstadkommits genomett stadgande att brott, sombegåtts genom tryckt skrift och för vilket i förordningen särskilt ansvar inte fanns utsatt, skulle bestraffas enligt allmän lag." Vid kammardebatterna i anledning av den föreslagna revideringen av 3 § TFF medgav Nils Vult von Steyern att vissa problemförelåg vad avsåg att omarbeta tryckfrihetsförordningen bitvis istället för att avvakta en fullständig revision av hela lagen. Han anförde dock att man, i den mån en total revidering av 3 § TFF ansågs utesluten, för att undvika att skapa diskrepans mellan strafflag och tryckfrihetsförordning, i vart fall efter orden »uppmaning till myteri eller uppror» i 3 § 7 mom. TFF borde inskjuta »eller till våld å person eller egendom». Propositionen återförvisades till konstitutionsutskottet som utarbetade en lagtext i enlighet med vad Nils Vult von Steyern anfört.Det lagförslag som därefter framställdes antogs utan närmare debatt genom samstämmiga riksdagsbeslut i början av hösten 1887 såsom vilande och slutligt i februari 1888." ” KU 1887 B; 11 s. 3 f. Utskottets synpunkter framstår som en polemik mot de riktlinjer som angivits i förarbetena till 1887 års fullständiga förslag till ny tryckfrihetsförordning. I detta hade nämligen förespråkats att tryckfrihetslagstiftningen borde tillåtas ha en snävare räckvidd än den allmänna strafflagen. Därvid hade Nils Vult von Steyern uttalat följande. »Ehuru i afseende på dessa brott skäl icke saknas för den mening, att allt som är brottsligt, när det framföres muntligen eller sprides i handskrift, jemväl bör vara straffbart då det framträder i tryckt skrift, håller jag dock före, att en sådan afvikelse från den grundsats, som hittills i svensk lagstiftning gjort sig gällande, och enligt hvilken endast några vissa af de i strafflagen med ansvar belagda handlingar i tryckfrihetslagen uppräknas såsom pressförbrytelser, icke motiveras af praktiska skäl, och att densamma följaktligen skulle sakna all utsigt att tillvinna sig ett allmännare bifall». Prop. 1887 A: 21 s. 36. '2 FK 1887 B:25 s. 4-11, AK 1887 B:28 s. 32^0 och KU 1887 B: 14. >3 FK 1887 B:26s. 5f., AK 1887 B:31 s. 5-7, FK 1888:8 s. 36 och AK 1888:10 s. 44. Ändringen av tryckfrihetsförordningen gavs genomSFS 1888:14.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=