62 som åstadkom fara för allmän ordning och frid.^'* Kommittén för utredning om åtgärder mot statsfientlig verksamhet gjorde i sitt betänkande av år 1935 gällande att 8 kap. 14 § SL i dess dåvarande lydelse, bl.a. till följd av stadgandets ålderdomliga utformning, knappast alls tillämpades. Kommittén ansåg att paragrafens räckvidd borde utsträckas på det sätt somJohan Thyrén föreslagit. Vidare förslog kommittén att även återgivande av osanna uppgifter som varit ägnade att väcka förakt för allmänt organ skulle kriminaliseras enligt detta lagrum. Lagrådet uttalade vissa farhågor beträffande den föreslagna kriminaliseringens praktiska tillämpningsmöjligheter. Dessa kunde enligt lagrådet antas bli synnerligen begränsade, bl.a. till följd av bevissvårigheterna beträffande den tilltalades kännedom om informationens bristande sanningshalt. Dessutom avrådde lagrådet från att utvidga brottsbeskrivningen så att även offentlig myndighet eller annat organ inräknades bland skyddsobjekten. Lagrådet ansåg den föreslagna inskränkningen i rätten att kritisera offentligverksamhet kunna leda till att det politiskaparti somsatt vid makten skulle beredas en oberättigad fördel i den politiska striden.3^ I den lagstiftning somgenomfördes år 1936 delades stadgandet på förordan av lagrådet upp på två olika paragrafer i åttonde respektive tionde kapitlet, med hänsyn till strafflagens kapitelindelning efter skyddsobjekt.37 Det ursprungliga brottet samhällsfarlig ryktesspridning kvarstod efter 1936 års lagstiftning i 8 kap. 14 § SL, som straffbeläde att uppsåtligen ge allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden som var ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet. Ryktesspridning som var ägnad att framkalla fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ, somägde besluta i offentliga angelägenheter, kriminaliserades i en ny paragraf, vilken inordnades efter den s.k. munkorgslagen i 10 kap. 14 § SL.38 Motsvarande utvidgningar av tryckfrihetsförordningen ägde rumpå så sätt att det i brottsbeskrivningen i 3 § 8 mom. TFF tillädes ett nytt andra stycke, vilket korresponderade med 10 kap. 14 a § SL, under det att 3 § 9 mom. TFF komatt omfatta i 8 kap. 14 § SL angivna yttranden.3^ Vid 1940 års omarbetning av förräderibrotten togs den särskilda kriminaliseringen av uppmaning till förräderi bort. Brottet samhällsfarlig ryktessprid3^ SOU 1933:6 s. 214. 35 SOU 1935:8 s. 119 ff. 5* Prop. 1936:234 s. 59 ff. Närmare omdetta lagrådsyttrande, se Algotsson, 1993, s. 144 ff. 37 SFS 1936:327-329. 3* I 8 kap. 14 § SL bibehölls maximistraffet straffarbete två år. Brott mot den nya paragrafen, 10 kap. 14 a § SL, kunde föranleda högst fängelse. Straffansvar enligt 10 kap. 14 a § SL fordrade, liksom det ursprungliga brottet samhällsfarlig ryktesspridning, att den tilltalade varit medveten omsina uppgifters bristande sanningshalt. Se NJA 1942 s. 691. 39 SFS 1941:89 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=