52 uppror i sjätte kapitlet. Förräderibrott bestraffades genom bestämmelser i fjärde kapitlet.^ Enligt 4 kap. 1 § var förräderi belagt med kvalificerat dödsstraff.^ Brottsbeskrivningen i 4 kap. 1 § var, framfört allt genom orden »eller varder tilvunnen att stempla något» mot »Konungen och Riket, til theras skada och förderf», ägnad att ge detta straffbud en omfattade räckvidd. I det efterföljande lagrummet stadgades dödsstraff även för den somfrämjat förräderi med brev, råd eller hjälp och detsamma gällde enligt 6 kap. 1 § den som uppeggat allmänheten till olydnad mot kungen eller överhetens representanter. Samhällsfarlig ryktesspridning bestraffades enligt 6 kap. 5 § missgärningsbalken. I detta lagrum stadgades att den som i ont uppsåt diktade, eller kring landet spred ut, lögner och falska rykten somrörde rikets säkerhet, eller åstadkom allmänt buller och oväsen, skulle mista livet eller straffas med landsflykt, spö eller fängelse, allt efter brottets beskaffenhet. Dödsstraff somalternativ påföljd för brott mot 6 kap. 5 § avskaffades i samband med Gustav III:s försök att humanisera straffrätten genom1779 års strafflagsrevision.^ Av uttrycket »sprider kring landet ut» torde ha följt att det för straffbarhet normalt fordrades, omän inte offentlighet, så åtminstone att den personkrets till vilken informationsspridning skett varit obestämd och alltså inte bestått endast av närstående och bekanta. Kravet på ont uppsåt och lögnaktighet torde, eftersomdenna typ av subjektiva rekvisit ofta är svårbevisade, ha begränsat de rättsliga institutionernas möjlighet att tillämpa detta lagrum.^ Att bestämmelsen hänförts till upprorsbrotten indikerar att stadgandet ansågs vara riktat mot bl.a. spridande av propaganda för maktövertaganden genom statskupp eller ockupation. En statsledning sominte kan härleda sin position konstitutionellt önskar i allmänhet erhålla legitimitet i gemene mans ögon. Politisk propaganda av nyssnämnd art kan därför vara betydelsefull för en gruppering som önskar komma till makten genomett okonventionellt maktövertagande. Enligt det av legalitetsprincipen präglade synsätt somdomstolarna mot slutet av 1800-talet tycks ha börjat anlägga,^ var en uppmaning att begå brott inte straffbar annat än om yttrandet var i sig kriminaliserat eller kunde anses ha konstituerat anstiftan. Av 3 kap. 1§ i 1864 års strafflag följde, på samma sätt somtidigare stadgats i 61 kap. 1 § missgärningsbalken, att den sommedverkat i 5 I fjärde kapitlet av 1734 års missgärningsbalk förekomuttrycket föra »avog sköld» mot riket, dvs. ha skölden vänd mot det egna landet. Samma ordval användes även i landskapslagarna, se t.ex. Upplandslagen, manhelgdsbalken XV. I götalagarna tycks för förräderi ha använts uttrycket »bära sköld över tångbrink», vilket antyder att fienden normalt antogs komma från havet, se Ostgötalagen, edsöresbalken, XXX, Äldre Västgötalagen, urbotamål 4 § och Yngre Västgötalagen, urbotamål 8 §. ^ Dödsstraffet skulle verkställas genom att högra handen höggs av, varefter halshuggning och stegling skulle följa. ^ Kunglig förordning av den 20 januari år 1779. Se även Anners, 1965, s. 241. ** Nelson, 1950, s. 318. ^ Se t.ex. Sundell, 1994, s. 102 ff. och 111.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=