4. Samhällsfarlig ryktesspridning samt uppmaning till förräderi eller uppror 4.1. Lagstiftningen Begreppet högmålsbrott, vilket nyttjas som rubrik för brottsbalkens artonde kapitel, är idag en benämning på förbrytelser riktade mot rikets inre säkerhet.' Denna terminologi synes ur historisk synpunkt vara missvisande. Visserligen var majestätsförbrytelser och andra brott mot statsmakten i äldre tider oftast belagda med lagens strängaste straff och därigenom högmålsbrott, men begreppet högmål torde inte ha avsett förbrytelser mot rikets säkerhet. Karakteristiskt för förbrytelser i högmålsbalkarna var inte att de var riktade mot statens säkerhet, utan snarare att de bestraffades strängare än de i och för sig allvarliga edsöresbrotten.- Begreppet högmål förefaller således ursprungligen ha inneburit att fråga var omett grovt brott eller en livssak.^ Militärt anfall på det egna landet var belagt med dödsstraff redan under landskapslagarnas tid. I de rikstäckande medeltidslagarna fanns det både bestämmelser mot förräderi och stadganden mot olika sorters kränkningar av kungen.Genom kriminaliseringen av att göra kungen orätt med brev, råd, gärningar eller hjälp kunde sannolikt allehanda angrepp på det rådande politiska systemet straffas. I 1734 års missgärningsbalk avhandlades myteri och ' Straffrättskommittén valde »Omhögmålsbrott» somrubrik för kapitlet ombrott mot statens inre säkerhet. Kommittén uttalade därvid att ordet högmålsbrott »har gamla anor i svensk rätt. Redan i Magnus Erikssons allmänna landslag behandlades bl.a. uppror och våldsdåd mot Konungens person i en balk benämnd höghmalabalken, och ordet högmålsbrott användes senare vanligen för att beteckna sådana förbrytelser, vilka inneburo angrepp på statens bestånd eller på statens överhuvud». SOU 1944:69 s. 154 f. I den proposition som ligger till grund för brottsbalken anförs helt kort att det aktuella kapitlet behandlar högmålsbrotten, »d.v.s. brotten mot rikets inre säkerhet». Prop 1962:10 s. 256 B. - Jfr Åqvist, 1989, s. 136 f., Bjarne Larsson, 1994, s. 41 f. och 123 f. samt Lindberg, 1992, s. 529 ff. Nelson, 1950, s. 292. I Magnus Erikssons Stadslag hade brott mot kungen genom bl.a. otillbörligt tal tagits in i konungsbalken, under det att högmålsbalken avhandlade allehanda svåra brott. Högmålsbalken i Magnus Erikssons Landslag upptog av elva olika brott endast två förbrytelser mot rikets säkerhet. I Gabriela Bjarne Larssons studie omstadgelagstiftningen i scnmedeltidens Sverige talas emellertid, möjligen p.g.a. av en sammanblandning av det medeltida och det moderna begreppets betydelse, om de »s.k. högmålsbrotten, dvs. uppror mot egen herre». Bjarne Larsson, 1994, s. 33. Magnus Erikssons Stadslag, högmålsbalken VI, Magnus Erikssons Landslag och Christoffers Landslag, högmålsbalken VII.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=