45 ramen för det parlamentariska systemetd'^ Antalet socialdemokratiska riksdagsledamöter växte påtagligt till följd av rösträttsreformerna. Ar 1920 blev Hjalmar Branting Sveriges förste socialdemokratiske statsminister. Socialdemokratins officiella linje var under demokratins genombrottstid att man tog avstånd från strategin att ta makten i samhället genom en våldsamrevolution, under förutsättning att det borgerliga samhället inte genom att föra en repressiv politik tvingade arbetarna att ta till våld för att kunna genomföra reformer. Vid 1900-talets början komen del av de revolutionärt inriktade socialisterna att bilda en s.k. ungsocialistisk fraktion, som leddes av bl.a. Hinke Bergegren. De ideologiska skiljaktigheterna mellan SAP och ungsocialismen medförde att Hinke Bergegren och hans meningsfrände Carl Schröder år 1906 blev uteslutna ur SAP. Uteslutningen godkändes av den socialdemokratiska partikongressen år 1908. Ungsocialismens grundideologi utvecklades under 1900-talets första decenniumfrån anarkosocialism till syndikalism.-^ Lennart K Persson utpekar i sin avhandling »Syndikalismen i Sverige 1903-1922» Albert Jensen som ungsocialisternas egentlige ideolog. Vidare avvisar Lennart K Persson uppfattningen att ungsocialismen efter år 1903 skulle ha utvecklats i anarkistisk eller halvanarkistisk riktning, eftersom de personer som påstått detta »i alltför hög grad har tagit fasta på socialdemokraternas karakteristik av sina ungsocialistiska kritiker och lagt för stor vikt vid ytliga företeelser och det dagspolitiska käbblet, i vilket särskilt Hinke Bergegren strödde antiparlamenTill följd av en successivt utvidgad konfliktsituation mellan fackföreningarna och SAF, som framställt hot om att omkring 160.000 anställda skulle drabbas av lockout, utbröt 1909 års storstrejk den 4 augusti efter proklamation av LO. I inledningsskedet omfattade strejken omkring 300.000 personer, men redan i början av september 1909 beslöt LOatt de som inte var anställda hos SAF:s medlemmar skulle återgå till arbetet, den s.k. rationella klyvningen. Därefter hävde SAF lockouten inom järnbruks- och gruvindustrierna. Under år 1910 avvecklades återstående delar av konflikten gradvis. Se t.ex. Magnusson, 1921, s. 229 ff. Bland de svenska socialisterna fanns det många olika uppfattningar omvilka tillvägagångssätt som borde nvttjas i kampen för att förverkliga ett socialistiskt samhälle. Enligt den uppfattning som komatt dominera inomden svenska socialdemokratin borde man agera parlamentariskt och således nöja sig med att genom aktiv agitation försöka vinna bred anslutning i de kommande allmänna valen. Enligt motsatt, antiparlamentariskt, synsätt borde socialisterna ta avstånd från idem om indirekt demokrati genom folkrepresentation och istället försöka åstadkomma ett klasslöst samhälle med hjälp av våldsdåd, somefter hand skulle utmynna i en massiv samhällsomstörtning. En tredje, inom syndikalismen ofta förespråkad, mening var att klasskampen skulle föras genomdirekt aktion på det ekonomiska området. Med direkt aktion förstods arbetarnas omedelbara och självständiga handlande i varje form, framför allt genom arbetsvägran. Grundtanken inomsyndikalismen, som tog avstånd från centraliserad maktdelegering, var att fackföreningarna, vilka fungerade som kamporganisationer inom ramen för den rådande ordningen, i det socialistiska samhället skulle omvandlas till produktionsföreningar. Syndikalismen var således liksom t.ex. den ortodoxa marxismen revolutionär. I motsats till marxismen var syndikalismen dock inte i egentlig mening antiparlamentarisk, utan ofta snarare utomparlamentarisk, dvs. befattade sig överhuvudtaget inte med de politiska organisationerna. Persson, 1993, s. 28 ff. Se även Lagerström, 1996, s. 10 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=