41 tiserades komkungens rätt att själv styra riket att minska, för att så småningom helt upphöra. Parlamentarismens slutliga genombrott i Sverige brukar i allmänhet anses ha ägt rumår 1917, då ministären Edén/Branting tillträdde.'^ Formellt skrevs den parlamentariska regeringsprincipen in i grundlagen först då regeringsformen av år 1809 ersattes med 1974 års regeringsform. I Sverige överskuggade den reformistiska socialdemokratin helt de revolutionära grupperingarna i fråga om politisk betydelse. Högerns uppgivande av motståndet mot demokratisering i december 1918 skedde emellertid delvis under intryck av det underförstådda och ibland uttalade hotet att ytterligare avslag skulle framkalla oroligheter och enligt ryskt mönster leda till en revolution. Utropandet av republik i Tyskland den 9 november 1918 torde vid denna tid ha minskat både de konservativa politikernas och kungahusets aversion mot parlamentarism och demokrati. I det främsta ledet vid genomförandet av författningsreformerna stod jämte socialdemokraterna det Liberala samlingspartiet, som fram till år 1915 leddes av den detta år avlidne Karl Staaff och därefter av Nils Edén. Liberala samlingspartiet, sombildats år 1900, hade den allmänna rösträttens införande som en av sina huvudfrågor och kom under Första världskriget att lida stora nederlag till följd av den interna splittringen i försvarsfrågan. Liberalerna delade inte socialdemokraternas syn på arbete och kapital, men rörande sociallagstiftningen fanns det ofta utrymme för samarbete mellan de båda partierna. Då det gällde social skyddslagstiftning fanns det även många högermän med konservativt paternalistisk samhällssyn som gjorde gällande att staten borde skydda och ta hand oms.k. svaga samhällsmedlemmar. Det lantmannaparti som konstituerades i Andra kammaren vid 1867 års riksdag utgjorde en sorts motpol till Första kammaren och kungamakten. Lantmännen splittrades visserligen genom tullfrågan år 1888 men återförenades år 1895 och blev då den starkaste partikonstellationen i Andra kammarens historia. Under 1900-talets början kom lantmannapartiet att till de delar som inte anslöts till liberalerna bli högerinriktade och ingå i det konservativa blocket. Högern leddes under demokratiseringsprocessens slutskede i Första kammaren av Ernst Trygger och i Andra kammaren av Arvid Lindman.^ ■* Den parlamentariska regeringsprincipen kan anses innebära att den stvrande och verkställande makten utövas i överensstämmelse med den opinion som härskar i parlamentet eller motsvarande folkförsamling. Nvman, 1985, s. 8 ff. För att parlamentarismskall anses föreligga torde fordras att regeringen skall åtnjuta riksdagens förtroende eller åtminstone vara tolererad av riksdagen. Fredrik Sterzel påpekar i verket »Parlamentarismen i författningen» att nyssnämnda angivande av parlamentarismens innebörd inte är en definition eller ens en allmän karakteristik, utan endast en beskrivningav ett idealtillstånd och en minimifordran. Den undre gränsen är enligt honom»onekligen lågt satt. Man får gå långt tillbaka på 1800-talet för att finna exempel på att en ministär har fortsatt att fungera (utan nvval) trots att den inte tolererats av riksdagen». Sterzel, 1983, s. 12 och 172 f. De olika partibildningarna finns åskådliggjorda genomSten Carlssons skiss i verket »Tvåkammarriksdagen 1866-1971», Norberg o.a., band I, 1988, s. 12 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=