40 talet. Sedan riksdagen år 1901 antagit en ny härordning, sominnebar att indelningsverket skulle ersättas av värnplikt med normalt åtta månaders övningstid, torde införandet av i huvudsak allmän rösträtt för i vart fall män ha framstått somtämligen ofrånkomligt. Det motstånd sommånga konservativa reste mot demokratiseringen förefaller inte sällan ha haft sin grund i att man ansåg ståndsriksdagens representationsprincip, enligt vilken tjänstefolk representerades genomsin husbonde och kvinnor genomsin släkts manliga överhuvud, alltjämt ha fog för sig. Dessutom synes det bland de besuttna ha gjorts gällande att det var orättfärdigt att människor skulle ha politiskt inflytande trots att de saknade ekonomiskatillgångar, inte betalade skatt i någon större utsträckning och således inte bidrog till de statliga utgifterna.^ De konservativa gav emellertid efter hand efter för kraven på allmän rösträtt omrösträtten försågs med garantier för att de konservativa värderingarna skulle kunna vidmakthålla ett visst inflytande över det politiska livet. En sådan garanti skapades genom införande av proportionellt valsätt istället för majoritetsval. Genomproportionalismkunde nämligen den minoritet som de konservativa utgjorde antas få ett visst inflytande även om allmän rösträtt infördes. Efter ett antal misslyckade försök att driva igenom reformer antogs år 1907 ett vilande förslag omproportionella val till såväl Första som Andra kammaren. Förslaget godkändes definitivt år 1909. Reformen innebar att alla män som var över 24 år och hade fullgjort sin skatteplikt erhöll allmän och lika rösträtt till Andra kammaren. Även Första kammaren demokratiserades genomatt den graderade skalan vid de kommunala valen begränsades så att ingen kunde ha mer än 40 röster. Den kommunala rösträttens kvarvarande gradering var emellertid tillräckligför att Första kammarens plutokratiska sammansättning skulle bevaras. De nya rösträttsbestämmelserna till Andra kammaren tillämpades för första gången vid det s.k. »jordskredet» år 1911, vilket resulterade i en markant ökning av antalet socialdemokratiska ledamöter. Den politiskademokratiseringsprocessen fortgick under åren 1918-1921 genominförande av kvinnligrösträtt samt avskaffande av dels den 40-gradiga skalan till kommunalvalen, dels kravet på fullgjord skattebetalning för att få rösta i riksdagsvalen. Ytterligare inskränkningar i rösträtten försvann år 1945, då rösträtt tillerkändes även dem som befann sig i konkurs, var varaktigt beroende av fattigvård eller inte hade betalat de kommunala utskylderna för minst två av de tre senaste kalenderåren.3 Samtidigt somrösträttsreglerna under 1900-talets första decennier demokrapolitiska inflytande i riksdagen genomsin jämförelsevis snabba befolkningsökning. Norberg o.a., band I, 1988, s. 11. 2 Se t.ex. Mellquist, 1974, s. 21 och Vallinder, 1962, s. 249 ff. 3 SFS 1945:244.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=