37 Under senare delen av 1800-talet var det sålunda tillåtet att förneka Gud och vissa av den kristna trons dogmer muntligen men inte i tryckalster. Detta tryckfrihetsbrott tillämpades dock sällan och skulle kanske helt ha fallit i glömska, omdet inte under 1880-talet aktualiserats till följd av ateistiska inslag i bl.a. den socialistiskt inriktade propagandan.^^ De olika momenten i tryckfrihetsförordningens brottskatalog innefattade antingen en självständigt angiven straffsats, en hänvisning till en viss paragraf i den allmänna strafflagen eller ett obestämt angivande av att brottet skulle straffas efter allmän lag. Ar 1866 vidtogs, såsom nämnts i avsnitt 2.2 ovan, en lagändring, varigenom flertalet tryckfrihetsrättsliga straffstadganden utformades på sistnämnda sätt. Flera av brottsbeskrivningarna i 3 § TFF var dock behäftade med en viss inkongruens i förhållande till motsvarande stadganden i den allmänna strafflagen. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser begränsades vid denna tid inte av något krav på s.k. dubbel kriminalisering.^^ Huruvida ett tryckfrihetsbrott somskulle straffas enligt ett visst stadgande i den allmänna lagen kunde avkriminaliseras genomatt strafflagsbestämmelsen upphävdes framstod därför som oklart. Enligt en uppfattning var tryckfrihetsrättsliga straffstadganden som hänvisade till allmän lag möjliga att förändra och sätta ur funktion genomändringar i allmän strafflag. Denna uppfattning omfattades av de flesta som yttrade sig t.ex. då frågan år 1938 aktualiserades i samband med upphävandet av den s.k. preventivlagen.^^ efter detta eller av den rena evangeliska läran. 3. Gäckeri med den allmänna gudstjänsten. 4. Lastligt Yttrande omden regerande kungen, drottningen eller tronföljaren. 5. Smädelse mot medlemav kungahuset. 6. Smädelse mot riksens ständer. 7. Uppmaning till uppror eller myteri. 8. Smädelse mot ämbets- eller tjänstemän. 9. Smädelse mot främmande makt. 10. Kungörande av hemliga handlingar. 1 1. Ärekränkning mot enskild man. 12. Lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande. 13. Sårande av tukt och sedlighet. Magnusson, 1920, s. 129 och t.ex. NJA 1888 B 658. Enligt 7 kap. 4 § 1 st. TE måste en gårning för att vara strafftar enligt förordningen vara kriminaliserad även enligt annan lag. Detta innebär att tryckfrihetsbrott inte kan föreligga omett i 7 kap. 4 § TE angivet brott till följd av lagändring eller dylikt saknar motsvarighet i brottsbalken eller annan lagstiftning. Det straffbara området bestäms således idag av minsta gemensamma nämnare i tryckfrihetsförordningen och tillåmplig strafflag. Se t.ex. Axberger, 1984, s. 163 f. Genom5 kap. 1 § YGL, vari hänvisas till 7 kap. 4 §TF, åtnjuter yttranden som kommunicerats via radio, television, filmer, videogram och andra överföringar och upptagningar numera på samma sätt som tryckfrihetsbrott förhöjt straffrättsligt skydd genombl.a. krav på dubbel straffbarhet. Se SvJT 1938 s. 409 ff. och SOU 1947:60 s. 132. Att det skulle förhålla sig på detta sätt tillbakavisades emellertid av Axel Reuterskiöld, som gjorde gällande att det inte fanns någon annan möjlighet »än att anse antingen grundlagens stadgande såsomen lex imperfekta eller den allmänna lagens tidigare stadgande icke upphävt i vad det grundlagsmässigt hänför sig till det i grundlag beskrivna brottet: det senare innebär då, att ex analogia det straff, somtidigare skolat följa på samma brott, så vitt det är i grundlag reglerat fortfarande gäller - det förra åter skulle innebära att grundlag, som icke är eller avser att vara en lex imperfekta, detta oaktat skulle förändras till en sådan i en ordning, somicke är grundlagsenlig. Valet mellan dessa båda möjligheter är från statsrättslig syn-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=