35 män ordning störer. Den, som underlåter att hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffes med böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler. Enligt detta stadgande, 10 kap. 15 § SL efter år 1887, förutsattes således församlingsfrihet tillkomma envar, så länge ingenting förekomsom var lagstridigt eller störde den allmänna ordningen. Myndigheterna ägde rätt att upplösa en sammankomst endast under vissa förutsättningar och saknade möjlighet att i förväg förbjuda menigheten att samlas och hålla möte. En sammankomst kunde emellertid upplösas så snart en myndighetsperson ansåg sig ha uppfattat ett lagstridigt uttalande, utan att det därefter prövades om någonting olagligt verkligen ägt rum. Enligt 13 § i 1868 års ordningsstadga för rikets städer skulle den somavsåg att hålla ett offentligt möte, såsomt.ex. ett allmänt föredrag, anmäla detta till polismyndigheten i förväg.^* Skulle mötet hållas på allmän plats fordrades polismyndighetens tillstånd. Omett allmänt föredrag syftade till eller innebar någonting somstred mot sedlighet eller allmän lag eller orsakade svårare oordning hade polismyndigheten befogenhet att förbjuda förnyande av föredraget. Ordningsstadgan var endast tillämplig i rikets städer. I stadgans 30 § föreskrevs emellertid att länsstyrelsen ägde utsträcka vad som föreskrevs i 13§ till visst område invid eller i närheten av stad. På landsbygden gällde 1855 års instruktion för landshövdingar. Omdet var behövligt för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, hade länsstyrelsen enligt denna stadga möjlighet att förbjuda allmänna sammankomster. Dessa administrativa regler medförde att myndigheterna, i strid med de intentioner som riksdagen haft vid antagandet av 1864 års strafflag, under demokratins genombrottstid hade möjlighet att inskränka församlingsfriheten genom att i förväg förbjuda möten, vars syfte man misstänkte var att sprida åsikter sommyndigheterna uppfattade somosympatiska. Med föreningsfrihet brukar avses rätten att bilda och vara medlem i föreningar samt rätten att åtnjuta skydd mot att tvingas tillhöra sammanslutning för t.ex. åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat liknande hänseende. Även frågor omföreningars rättskapacitet anses ibland anknyta till föreningsfrihetsbegreppet.^- Spörsmål med anknytning till positiv respektive negaÅr 1886 utvidgades stadgan till att omfatta såväl allmänt föredrag som allmänt sammanträde eller andra tillställningar av vad beskaffenhet som helst. SFS 1886: 88. SOU 1975:29 s. 257 f., Fahlbeck o.a., 1947, s. 246 ff. och Sundberg-Weitman, 1981, s. 124 ff. Frågan omfackföreningarnas rättskapacitet drevs emellertid främst av dessas motparter, somönskade kunna kräva skadestånd för ekonomiska förluster. Se t.ex. Westerståhl, 1945, s. 282 f., Hultén, 1978, s. 236 ff. och SOU 1975:75 s. 316 f. Spörsmål med anknytning till fackföreningarnas rättskapacitet har jag ansett falla utanför ramen för detta arbete. Inom arbetarrörelsen talades under den tid somär aktuell i detta arbete nästan alltid omföreningsrätt och inte omföreningsfrihet. Se t.ex. Casparsson, 1947, s. 94 ff. Detta förhållande är inte särskilt förvånande, eftersomarbetarrörelsen var intresserad av att arbetarnas skulle ha rätt att vara medlemmar i en fackförening. Någon anledning att förespråka att det skulle föreligga frihet att välja om man önskade vara fackföreningsmedlemeller inte hade arbetarrörelsen däremot inte.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=