34 »Under deförutsatta villkor, att, vidprövningen av en skrift eller ansvaret för densamma, de, på vilka en sådan prövning ankomma kan, i fall, som tvetydiga synas, hellre friaänfälla, alltidmera måfästa sin uppmärksamhet påämnets och tankens, än på uttryckets lagstridighet, på skriftens åsyftning, än påframställningssättet, och alltidutan rättighet att, i vilket fall somhelst, draga obestämda slutföljder av uttrycken, skola såsommissbruk av tryckfriheten anses:»^'^ 2.5. Opinionsfriheten I 1864 års strafflag reglerades direkta hot mot samhällsordningen i framför allt kap. 8, 9 och 10.^8 Lagens åttonde kapitel avhandlade förräderi och andra för statsskickets existens och rikets yttre säkerhet menliga förbrytelser.^^ Nionde kapitlet innehöll bestämmelser ommajestätsbrott och brott mot rikets styrelse eller ständer, sombegåtts utan avsikt att förråda riket. I tionde kapitlet reglerades förbrytelser mot allmän ordning och offentliga myndigheter, såsom uppror, upplopp och angrepp mot ämbetsmän.6° Församlingsfriheten var i huvudsak definierad genomatt de förutsättningar under vilka medborgarna saknade rätt att hålla möten angavs i 10 kap. 14§ SL enligt följande. Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende; då må tillträde till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myndigheten upplösas, såframt därvidej företages något, somemot lag stridandeär eller eljest allBrottskatalogens inledningsuttryck att juryn alltid borde fästa sin uppmärksamhet mera »på ämnets och tankens, än på uttryckets lagstridighet, på skriftens åsyftning, än på framställningssättet» kan förefalla lämna visst utrymme för att anse t.ex. till ordalydelsen oklanderlig försvarsnihilistiskt propaganda brottslig, eftersom dess ämne och tanke innefattade uppmaning till myteri, även om detta inte var direkt uttryckt. Eftersom juryn enligt samma stadgande alltid var »utan rättighet att, i vilket fall somhelst, draga obestämda slutföljder av uttrycken» saknas det enligt min mening emellertid utrymme för att tolka stadgandet på ett sådant sätt. 5* Se 1832 års Förslag till Allmän Criminallag, motiver till Straff-Balken s. 34 ff., 1844 års Förslag till Straff-Balk, motiver s. 19 ff. och prop. 1862/63 nr 37. EftersomSverige vid tiden för strafflagens utarbetande och antagande var i union med Norge, talade lagtexten i detta kapitel ursprungligen om»rikenas» säkerhet. Strafflagens 10 kap. 7-14 §§ överensstämde i stort sett med den s.k. upprorslagen, 1849 års förordning mot uppror och olovliga sammankomster. Denna förordning antogs delvis till följd av de upplopp somförekommit i Stockholmi mars 1848. Då polis och militär återställde ordningen under de s.k. marsoroligheterna hade trettio dödsoffer krävts. Se t.ex. Petersson, 1983, s. 16. När upprorslagen behandlades i riksdagen hemställde bondeståndet att förslaget skulle återremitteras till lagutskottet för utarbetande av ansvarsbestämmelser för myndighet somvid stillande av uppror eller upplopp missbrukade sin makt till kränkning av allmänhetens rätt eller säkerhet. Dessutom framhöll en del bonderepresentanter att det saknades anledning att på det sätt somförordningens 8 § stadgade ålägga allmänheten anmälningsplikt för offentliga sammankomster som hade ett lovligt syfte. Eftersomövriga tre stånd redan antagit aktuella bestämmelser föranledde yrkandet om återremiss ingen åtgärd. Den nya lagen utfärdades i februari 1849. Prot. från bondeståndet den 26 juni 1848 s. 314-321 och SFS 1849:11.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=