33 slogs bl.a. att alla domstolar skulle döma efter lag och laga stadgar. Stadgandet i 47 § RF var dock av begränsad betydelse för legalitetsprincipens realiserande, eftersomlagrummets tillhållande av domarna att döma efter lag och laga stadgar inte förbjöd dematt utöver dessa rättskällor nyttja fritt konstruerade rättsoch laganalogier. I uppsatsen »Legalitetsprincipen inomsvensk straffrättshistoria» konstaterar Jan-Olof Sundell att Lagkommittén föreslog att legalitetsprincipen uttryckligen skulle lagfästas redan år 1832,5^ men att det dröjde till år 1965, då brottsbalken trädde i kraft, innan så skedde. I den diskussion sompå ett teoretiskt plan fördes i lagförslag och juridisk doktrin synes juristerna enligt honom emellertid ganska reservationslöst ha ansett legalitetsprincipen gälla alltsedan 1864 års strafflag började tillämpas. Även sedan själva principen att legalitet krävdes inomstraffrätten på sedvanerättslig väg accepterats, tycks man enligt Jan-Olof Sundell dock ha godtagit tillämpning av laganalogier, dvs. att ett straffbud anses omfatta en gärning somär likartad men inte identisk med den somuttrycks i brottsbeskrivningen.^s Eftersom den främste representanten för den politiska makten enligt 16 § RF synes ha ansetts vara bunden av principen omkonformrättsskipning och likhet inför lagen, skulle det enligt min mening ha varit egendomligt, ominte även samtliga rättsliga institutioner förutsatts tillämpa denna. Att man under demokratins genombrottstid vid fällande dom i stor utsträckning skrev domskäl, som i huvudsak angav att i målet framkomna fakta var att hänföra under ett visst lagrum, synes dessutom ha medfört att domstolarna genomatt kvalificera åtalad gärning under en viss paragraf i formellt hänseende i allmänhet underkastade sig legalitetsprincipens krav på att de skulle döma uteslutande efter lag. Då det gällde tryckalsters innehåll hade det i såväl regeringsformen somtryckfrihetsförordningen fastslagits att endast företeelser som var genom lag uttryckligen kriminaliserade kunde bestraffas. De i 86 § RF förekommande orden »och att icke i annat fall kunna därför straffas, än omdetta innehåll strider mot tydlig lag» återkom i tryckfrihetsförordningens ingress.^6 Dessutom inleddes brottskatalogen i 3 § TFF av följande stadgande. 5“* I Lagkommitténs förslag till ny rättegångsbalk föreslogs i 1 kap. 30 § att legalitetsprincipen skulle stadfästas genom följande stadgande. »Finnes ej beskriven lag, deri ansvar stadgas för gerning, somåtalad blifvit, hafve Domare ej makt att den gerning med straff belägga.» Enligt vad Lagkommittén angav i utkastets motiv hade det, även omfrågan var omtvistad, blivit en mer och mer utbredd erfarenhet att tillämpandet av s.k. konstruktiva, dvs. av domaren konstruerade, brott kunde vara äventyrligt och till våda för både allmän och enskild frihet. Allteftersom straffrättslagstiftningen blev allt bättre och mer fullkomlig fanns det enligt kommittén skäl att anta att inga särskilt farliga gärningar skulle ha undgått lagstiftarens uppmärksamhet. Således ansåg man att det var att föredra att det någon gång kunde intråffa att en mindre vådlig handling blev ostraffad än att domaren, i stället för att avvakta att lagstiftaren ingrep, tillskapade lag för tillfället. Lagkommitténs Förslag till Rättegångsbalk av år 1832, Motiver s. 97 och Sundell, 1994, s. 98 ff. 55 Sundell, 1994, s. 102 ff. och 111. 5^ Se avsnitt 2.2 ovan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=