31 Inom den statsrättsliga doktrinen har framförts ett flertal olika uppfattningar omi vilken utsträckning 16 § RF band den offentliga maktutövningen. Enligt en meningsinriktning var lagrummet förpliktande endast för kungen alternativt regeringen samt underlydande myndigheter vid utövandet av den styrande makten, men innebar ingen inskränkning i den lagstiftande makten. Enligt en annan åsikt var 16 § RF fullständigt bindande för den offentliga makten i dess förhållande till medborgarna.'^'^ År 1915 framlades en i avsnitt 5.4.2 närmare behandlad proposition om införande av vistelseförbud på vissa orter för personer somkunde antas ägna sig åt antimilitaristisk propaganda. I anledning därav uppstod i Andra kammaren en diskussion ominnebörden av föreskriften i 16 § RF att kungen borde »ingen från ort till annan förvisa». När propositionen hade föredragits för remiss till lagutskottet hade den ledande liberalen Karl Staaff anfört att den föreslagna lagstiftningen inte överensstämde med 16 § RF och betonat att de rättighetsförklaringar, vilka denna paragraf inspirerats av, avsåg att sätta en gräns för statsmakten som sådan.När lagutskottet granskade propositionen påpekades, utan att det direkt gjordes gällande att förslaget var grundlagsstridigt, att propositionen innebar ett avsteg från den i regeringsformen inskrivna grundsatsen om medborgarnas rätt att fritt bestämma sin vistelseort.'^^ Vid kammardebatterna tillbakavisade propositionens anhängare uppfattningen att förslaget stod i strid med 16 § RF, men gjorde inga försök att hävda att detta stadgandes innehåll var utan betydelse, eftersom det inte var normerande för riksdagens lagstiftningsmakt.'*^ Att ingen under dessa kammardebatter hävdade att det var irrelevant vad somstadgades i 16§ RF är dock föga förvånande. För propositionens anhängare kan det ju knappast ha varit särskilt tilltalande att överhuvudtaget erkänna att lagförslaget i och för sig stod i strid med detta lagrum. Rätten att utöva valfri religion fastslogs i 16 § RF genom stadgandet att kungen borde »ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, såvitt han därigenomicke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer». Under 1800-talets första hälft var emellertid 1726 års konventikelplakat alltjämt i kraft. Dessutom förekomdet att offentlig religionsutövning av främmande, dvs. inte lutherska, trosbekännare ansågs vara av beskaffenhet att i sig störa samhällets lugn och väcka förargelse.'*^ Förekomsten av religionsfrihet faller i och för sig utanför ramen för detta arbete. Orden »ingens samvete tvinga eller tvinga låta» kom dock att Närmare omtolkningen av 16 § RF, se t.ex. Fahlbeck o.a., 1947, s. 136 ff., Nergelius, 1996, s. 545 f. och 597 ff. och där anförd litteratur, SOU 1941:20, s. 86-112 och SOU 1975: 75, s. 63 f. AR 1915:60 s. 48 f. LU 1915:53. Närmare om 16 § RFc^ch administrativa frihetsberövanden, se Bramstäng, 1982, s. 1-68, och där anförd litteratur. FK 1915: 79 s. 60 ff. och AK 1915: 88 s. 86 ff. Se även Betänkande och förslag angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan, 1921, s. 149 ff. ■*** Fahlbeck o.a., 1947, s. 249 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=