28 riansvarige, normalt en boktryckare, eller, slutligen, mot den som föryttrat skriften. Utgivare av dagblad och periodiska skrifter ansågs i straffrättsligt hänseende som författare till skrifternas innehåll.^® Ansvar för anstiftan eller medhjälp förekom inte.^* I verket »Om yttrandefrihet och tryckfrihet» från 1859 anför Herman Rydin att »så kan uppmaning eller anvisning till annat brott än myteri och uppror ej straffas, äfven om den åsyftade missgerningen deraf skulle blifva en följd. T.F. har nemligen ej bland missbruken upptagit någon uppmaning till andra brott än myteri och uppror, ej heller något annat stadgande, som möjliggör bestraffning af uppmaningar eller anvisningar af ifrågavarande art».^^ Herman Rydin presumerar således, på ett sätt som ännu äger viss bärighet, att delaktighet genom begagnande av tryckt skrift i ett sedermera genomfört brott normalt var straffritt, eftersom medverkandegärningar inte upptagits i tryckfrihetslagstiftningens brottskatalog. Begreppet tryckfrihet såsomdet definierades i 86 § RF ansågs röra endast de fall då en skrifts innehåll överträtt yttrandefrihetens gränser och innebar inte att alla brott somkonstituerats genombegagnande av tryckt skrift skulle handläggas efter tryckfrihetsprocessuella regler.^^ Qmen gärning som genomförts med hjälp av tryckt skrift skulle handläggas som tryckfrihetsbrott eller enligt den allmänna straffprocessrätten fick, såsomäven i dag är fallet, utredas särskilt i varje enskilt mål. I samband med att bestämmelserna omden litterära äganderätten år 1876 överfördes från tryckfrihetsförordningen till allmän lag gavs det stadgande 1 § 1 mom. TFF, somtidigare föreskrivit att tryckt skrift inte kunde åtalas annorlunda »än denna Tryckfrihetslagbjuder», följande lydelse. »Ej må någon i annan ordning eller i annatfall, än denna lag stadgar, kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas. Frågan om tryckfrihetsförordningens exklusiva tillämpning rörande allt som däri reglerades, den s.k. exklusivitetsfrågan, synes under 1800-talet dock inte ha uppmärksammats 1 någon större utsträckning.j J^g följer exklusivitetsprincipen av att det i 1 kap. 3 § TF stadgas att »(f)ör missbruk av tryckfriheten boende svenska medborgare. Namnsedelsvittnenas straffansvar aktualiserades enligt 1 § 6 mom. TFF bl.a. omförfattarens namn och hemuppgift i namnsedeln saknades eller var oriktiga. Då det i mina referat anges att någon åtalades »såsomförfattare» är det sålunda ibland frågan omnågon somåtalades i egenskap av ansvarig utgivare. Se t.ex. NJA 1886 s. 256 samt Alexanderson, 1907, s. 116 f. Ett undantag från principen om successivt och uteslutande straffansvar fanns dock i 4 § 9 mom. TFF, i vilket stadgande fastslogs att medvetet brytande av kvarstad skulle bestraffas. Rydin, 1859, s. 23. Alexanderson, 1907, s. 7 f. ’•* SFS 1876:17. Axberger, 1984 s. 38 ff. Den av Hans-Gunnar Axberger förespråkade tanken att man vid gränsdragningen mellan tryckfrihetsrättsliga brott och ordinära brott bör använda sig av teleologisk metod, dvs. en tolkning av tryckfrihetens innebörd och syfte, synes ha varit relevant även under den tid då 1812 års förordning var gällande. Att teleologisk tolkning inte alltid tillämpades framgår emellertid av t.ex. NJA 1935 s. 113 och NJA 1944 s. 702. Se avsnitt 6.1.1 nedan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=