27 Enligt 5 § 2 mom. TFFtillsattes en jury genomatt den tilltalade samt åklagaren framställde vardera fyra och domstolen fem förslag till jurymän. Därefter ägde åklagaren och den tilltalade utesluta en av motpartens och en av domstolens jurymannaförslag vardera. De nio personer som återstod kom att bilda jury i målet. Efter en lagändring av 1817-1818 års riksdag fordrades två tredjedelars majoritet för fällande dom, i stället för somtidigare enkel majoritet. Att man genom att ha en jury som till två tredjedelar var partsvald åstadkommit att de av domstolen utsedda ledamöterna hade ett avgörande inflytande över utgången i målet kritiserades. Konstruktionen ansågs nämligen medföra att den misstro mot rättsskipningens objektivitet i en konflikt mellan samhällelig stabilitet och medborgerlig frihet, som juryinstitutet avsåg att eliminera, kvarstod.-^ Uttagandet av jurymän skedde enligt 5 § 2 mom. TFF först sedan själva förhandlingen avslutats. Juryn besvarade frågan omskriften var brottslig efter det lagrumsomåklagaren åberopat på grundval av en skriftlig sammanfattning av målet. Eftersom juryn i sin prövning var bunden av åklagarens brottsrubricering åberopade denne ibland flera alternativa lagrum. Fann juryn skriften brottslig kunde domstolen ändå ogilla åtalet omdet förelåg formella hinder mot att fälla den tilltalade till ansvar. Juryutlåtandet var dock bindande för domstolen såtillvida att den tilltalade måste frikännas, om juryn funnit att skriften inte var brottslig.-^ Laga åtalsmyndighet i tryckfrihetsmål var enligt 4 § 3 och 5 mom. TFF justitiekanslern. Denne ägde förordna om åtal efter anmälan från vilket håll som helst, men normalt väcktes allmänt åtal i tryckfrihetsmål sedan justitieministern anmält att en viss skrift kunde antas vara brottslig.^^ Väckandet av tryckfrihetsåtal stod sålunda i visst samband med justitieministerns uppfattning om vilka skrifter somkunde antas vara brottsliga. Ansvarsreglerna för tryckfrihetsbrott var, såsom alltjämt är fallet, av en annan art än motsvarande regler inom den vanliga straffrätten. Tryckfrihetsbrottens objektiva förutsättningar bestämdes på grund av en sedvanlig bedömning av den företeelse som var föremål för åtal. Gärningsmannens ansvar fastställdes emellertid artificiellt genomett system med successiv och uteslutande ansvarighet. Man straffade således inte alltid den somförfattat eller utgivit en skrift, utan enligt 1 § 6-8 och 12 mom. TFF riktades åtalet mot den ene efter den andre i en ansvarighetskedja. I allmänhet riktades straffansvaret mot författaren, utgivaren eller översättaren, därnäst mot dem som bevittnat angivet författarnamn på den tryckeriansvariges namnsedel,^^ därefter mot den tryckeAlexanderson, 1907, s. 148 f. Malmgren, 1921, s. 202 f. Åtalsrcglerna i tryckfrihetsmål är i detta hänseende tämligen oförändrade. Enligt 9 kap. 2 § TF är justitickanslern åklagare i mål om tryckfrihet och regeringen äger hos justitickanslern anmåla skrift till åtal för tryckfrihetsbrott. För att man lättare skulle kunna uppspåra en författare var boktryckarna ålagda att inneha ett meddelande med författarens namn och hemvist, en s.k. namnsedel, sombestyrkts av två i Sverige
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=