24 uttryckt», »tydligt» och »uppenbart» hade i en rad fall borttagits ur brottsbeskrivningarna i 3 §. Den mest påtagliga försämringen av tryckfrihetens ställning var emellertid införandet av en indragningsmakt i 4§ 8 mom. TFF.*^ Indragningsmakten konstituerades bl.a. genomatt hovkanslern enligt 4 § 8 mom. TFF hade rätt att genom myndigheternas försorg med omedelbar verkan låta inställa vidare utgivande av en skrift, omhan fann den vara vådlig för allmän säkerhet, utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller av en fortfarande smädlig egenskap. Beslut om sådan åtgärd skulle inom viss tid underställas kungen, som ägde förordna om huruvida den indragna skiftens ansvarige utgivare skulle vara berättigad att i framtiden utge periodisk skrift. Sedan den liberala oppositionen mot Karl XIVJohan under 1820-talet börjat bli högljudd, kom indragningsmakten allt oftare till användning. Endast ett tiotal skrifter indrogs enligt 4§ 8 mom. TFF under åren 1812-1820. Under åren 1820-1838 verkställdes mer än femtio indragningar, varav ett tjugotal under de politiskt intensiva åren 1837—1838. Mot slutet av hösten 1838 upphörde emellertid bruket av indragningsmakten. En av orsakerna till detta var det löje somLarsJohan Hierta bragt över institutet genomatt med lätta namnförändringar och hyrda ansvariga utgivare fortsätta utge Aftonbladet, trots att tidskriften gång på gång indrogs. Lars Johan Hiertas förfarande fick inte bara statsmakten att framstå som repressiv och intolerant, utan visade också att regimkritikerna kunde kringgå indragningsmaktens rättsliga effekter och göra den verkningslös. År 1840 antogs ett förslag om indragningsmaktens avskaffande såsomvilande. Vid riksdagen år 1844—1845 blev förslaget gällande lag. De försök att begränsa opinionsfriheten som statsmaktens representanter ägnade sig åt under Karl XIVJohan:s regeringstid ledde inte bara till indragningar av oppositionella tidningar, utan resulterade även i ett antal majestätsbrottsprocesser. Till de mer uppmärksammade händelserna hör åtalen mot Anders Lindeberg, Napoleon Berger och Magnus Jacob Crusenstolpe.'^ Kapten Anders Lindeberg var verksam som skriftställare och publicist. Han skrev även teaterstycken och ansåg att det kungliga teatermonopolet borde upphöra. Om teatermonopolet upphävdes skulle enligt hans uppfattning enskilda teatrar uppstå och den svenska dramatiska konsten väsentligen höjas till följd av inbördes konkurrens emellan dessa. Anders Lindeberg ansökte vid flera tillfällen om kungligt tillstånd att uppföra en nationalteater. Hans ansökningar avslogs. Våren 1834 ingav han en handskriven skrift till justitieombudsmannen, i vilken han anförde att regeringen genomfasthållande av ett olagligt teatermonoUrsprungligen uppgavs att indragningsmakten var en temporär företeelse, somskulle avskaffas så snart rikets förhållanden stabiliserats. Karl XIVJohan var emellertid alltför försiktig för att lämna ifrån sig denna möjlighet att kväsa oppositionen. Boberg, 1989, s. 162 ff. Även åtalet mot löjtnant Otto Natt och Dag år 1916 rörde den politiska yttrandefriheten under tidigare delen av 1800-talet. Processen mot Otto Natt och Dag skiljer sig enligt min uppfattning emellertid från de tre ovannämnda målen såtillvida att denne, i motsats till Anders Lindeberg, Napoleon Berger samt MagnusJacob Crusenstolpe, inte kan anses ha gjort sig skyldig till endast en smärre förseelse. Närmare omprocessen mot Otto Natt och Dag, se Söderberg, 1910.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=