22 het. Den sista, dock inte verkställda, dödsdomen till följd av kritik mot den offentligamakten meddelades så sent somår 1834, då Anders Lindebergför sin kritik mot det kungliga teatermonopolet dömdes att halshuggas. Innan boktryckarkonsten i slutet av 1400-talet kom till Sverige mångfaldigades böcker av kyrkan. Eftersomdet därför knappast var möjligt att publicera sådant som kyrkan ansåg samhällsskadligt, saknades anledning att lagreglera det skrivna ordet. Censurstadganden torde ha uppkommit först i samband med den konflikt som under reformationens genombrottsår uppstod mellan katolicism och protestantism. Under 1600-talet institutionaliserades censuren och uttryckligt förbud rådde mot att självsvåldigt publicera allmänna handlingar. Uppgiften att granska de skrifter som mångfaldigades ålades bl.a. boktryckarna och prästerskapet samt, vad avsåg akademiska avhandlingar, respektive dekanus eller fakultet. Den teologiska fakulteten i Uppsala tillämpade ibland censurföreskrifterna med entusiasm och anordnade »kättarprocesser» mot avhandlingar som ansågs behandla teologiska spörsmål på ett förgripligt sätt. Den repressiva presslagstiftningen bibehölls till en början under frihetstiden. Mångfalden av personer och intressen som skulle skyddas av censuren samt upplysningens begynnande genombrott gjorde emellertid att det i längden blev omöjligt att upprätthålla tryckfrihetsinskränkningarna. Redan i början av 1760-talet berördes frågan om censurens avskaffande i riksdagen. Vid riksdagen år 1765—1766 togs ämnet åter upp och genom 1766 års tryckfrihetsförordning, vilken tillerkändes grundlags helgd, erhöll Sverige en av dåtida Europas mest liberala tryckfrihetslagar. Tryckfrihet, i vilken bl.a. innefattades att allmänna handlingar som huvudregel blev offentliga, hade i Sverige aldrig tidigare existerat som medborgerlig rättighet. Den nya, liberala lagstiftningen medförde att periodiska tidskrifter, politiska pamfletter, stridsskrifter samt svar och gensvar på stridsskrifter började förekomma i en aldrig tidigare skådad omfattning. Opinionsfriheten intensifierade på gott och ont den politiska debatten på ett sätt somtidigare varit okänt. Sedan Gustav III genomstatskuppen år 1772 genomdrivit en ny regeringsform utfärdades år 1774 en tryckfrihetsförordning under kungens överinseende. Eftersom 1774 års förordning saknade grundlagskaraktär blev tryckfriheten emellertid i viss utsträckning beroende av kungens godtycke. Rätten att utfå allmänna handlingar kom att beskäras och att kvälja, dvs. klandra. En av orsakerna till censurväsendets fall torde ha varit den insubordination som bedrevs av den siste censorn, Niklas von Oelreich. Denne tillträdde som censor år 1746 med stöd av hattpartiet. Mot slutet av 1750-talet uppstod misstämning mellan Niklas von Oelreich och hans ursprungliga uppdragsgivare. Han började handha sitt ämbete lättvindigt och godkände för tryckning böcker, vars innehåll kanslikollegiet fann oacceptabelt. Niklas von Oelreichs sabotagemässiga agerande synes ha dikterats främst av vinningslystnad, grälsjuka och oppositionslusta. Hans släpphänthet torde i inte ringa mån ha förstärkts av att han ägde uppbära censorsavgift endast för till tryckning godkända böcker. Det löje som genom hans verksamhet komatt vila över censorsämbetet förefaller ha bidragit till antagandet av 1766 års tryckfrihetsförordning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=